Spelmansstämma på Mazettis terass

I söndags tog jag och mamma båten till Tjurkö. Där har min gudmor ett fantastiskt vackert och enkelt hus med strandtomt, underbara klippbad och egen brygga. Där skulle det samlas en hel drös av gamla kompisar till mina föräldrar och Katarina, min gudmor, och spela folkmusik hela nätterna och bada i havet hela dagarna. Far och bror med flickvän bilade ner och träffade oss där, med bilen full av dragspel och fioler. Vi lagade en anspråkslös middag och satt på terassen, med sjöbrisen i håret och en nedåtgående sol.

"Jag har två dragspel här, ifall det är någon som vill låna"

"Jag har mitt i bilen faktiskt"

"Ja, jag med"

"...och jag..."

".......och jag med...."

Fiolerna plockades fram, mandolan stämdes, dragspelen knäpptes upp och flöjten monterades ihop. Marsipanchoklad, plommon och vin ställdes fram på bordet, någon ropar nåt i stil med "Polska från Myggträsk!" och tjo så är de igång. De hamnar som i trans, slutar inte spela i en minut, låt efter låt avlöser varandra och är det bara en som kan låten i fråga så snappar de andra upp den inom 30 sekunder. Det är faktiskt riktigt mäktigt, en underbar sak jag har vuxit upp med och som gör mig så stolt över lille far. De är såna fantastiskt duktiga musiker, jag hade velat spela in hela kvällen. Jag fick nästan torka bort en liten tår när pappa sjöng "Rädda Kalixälven" så att det ljöd över hela fjärden. Sen spelades det polska efter polska, schottis efter schottis, diverse progglåtar, gamla visor från ensliga gubbar i fjällen, några romska hits och mycket, mycket annat. Jag kroknade långt innan de vuxna gjorde det, och somnade till ljudet av många välkända folktoner, tjo och tjim och någon som spelar på sked, som jag har gjort så många gånger tidigare under min uppväxt. Mina föräldrar i sitt esse, mamma och pappa i en duett inövad någon gång under sent sjuttiotal i nån träkåk i Umeå, nåt år efter att de träffats och pappa vinkat till mamma från scenen när Norrlåtar spelade på gamla Folkets Hus i Luleå. Nu, trettio år senare sitter de hand i hand på en terass på Tjurkö tillsammans med sina gamla Umeå-vänner och sjunger alla gamla visor de minns, som någon samlat in från gamla tanter och gubbar i Norrbottens inland eller som de kanske rent av skrivit själva när de var unga proggare.

Så börjar även järngänget krypa till kojs framåt småtimmarna, det tystnar i huset och bodarna och jag smyger ut i tältet där vi ungdomar får sova, insvept i sovsäck och gethårströja. Jag och min käre bror skrattar lite åt hur vi sakta men säkert börjar tassa i våra föräldrars fotspår, och snart ska vi nog boka biljetter till Urkult. En folk/världsmusikfestival i Sollefteå där pappa ska spela och vi ska lyssna på folkmusik och bli harmoniska tillsammans med alla som kan tänkas följa med. Äpplena faller inte långt från päronträdet.

Ps. Kanske lägger jag upp några bilder och videoklipp imorgon, när jag har granskat kvalitén. Nu ska jag gå ner från vinden, ta ett glas flädersaft och luta mig tillbaka i lycka.