Idag har jag bakat bröd. BAKAT. BRÖD. Bakat eget bröd! Eget bröd! Nästan i klass med Ida alltså, snart ska jag börja odla min egen ruccola. Internt skämt. Dessutom har jag svängt ihop haricot verts med vitlök och chili och bjudit mina små vänner. Tände ljus, putsade diskbänken, dukade.

Men framför allt bakade jag mitt eget bröd! Skivade upp det och serverade med tapenade. Liksom liksom! Sjukt gott.

Imorgon animevisning på Kronan. Allt kommer gå helt sanslöst dåligt. Komiskt dåligt. Haha.

Ikväll tror jag att jag kanske blir knäpp. Galen. Stressad. Jag borde ha stannat i Göteborg, mitt huvud blev ett vakuum så fort jag kom hem. Som en liten apelsin som guppar omkring mitt på Atlanten. Vad är upp, vad är ner? Vad är nu, vad är sen? Vad är tid, vad är rum? Vem är du, vem är jag? Levande charader! Oaoaoaoaoa

Men åååeeehhh

Jag gjorde nyss ett (som jag trodde) jättefint inlägg med bilder från Götet, men när jag laddade upp det hade alla bilder farit åt häcklefjäll och jag vet inte hur man ordnar sånt på en sånhär sida. Blogspot suger verkligen för bilduppladdning, kanske tar dem på bilddagboken istället. Apropå bilddagboken, undrar hur många som skriver in "De du" eller "Deee duu ;)" som efternamn på sin profil. "Sanna de du" "Josse de duu" "Evelina deeeduu". Gud vad gärna jag vill veta era efternamn, kan ni inte snälla skriva in dem?

Blod och knark

Puh, nu är jag äntligen hemma igen. Med min egen dator, eeehhhhhhhhhhehe. Det var trevligt i Göteborg, men jag har mest varit sugen på att vara hemma och chilla sista tiden så jag har längtat hem en del. Vi åkte tåg hem, och det tar ju ett tag. Vi tog X2000 Göteborg-Stockholm, och där klev vi på nattåget. Och vilken dramatik som mötte oss! Just när vi lyft in väskorna i kupén springer en konduktörska förbi och vrålar "KLIV AV DET HÄR TÅGET, NU!!!!!1111" I andra änden av vagnen står två snubbar och slåss som pitbulls, och ingen vågar ingripa. Konduktörerna har tydligen strikta regler på att de inte får ingripa i slagsmål, så hon kallade såklart på polis.

Under tiden klev det på två små barn och deras päron bakom oss, och mamma knuffade snabbt in dem i vår kupé så att ungarna inte skulle se att de slogs. Tydligen var slagsmålet precis i deras kupé, så de fick sitta kvar hos oss ända tills allt var över, vilket tog en stund. Men polisen och väktarna var där jäkligt snabbt, och väldigt många också. Typ sex stycken i vagnen och minst lika många utanför, de måste ha varit i alla fall tolv stycken på plats. Så de grep de här killarna och tog ut dem ur tåget, och började förhöra vittnena. Det visade sig att de hade haft ett jäkla lass med knark med sig, så det var ju en väldig tur att de började slåss och avslöjade sig själva. Idioter.

Vi blev förstås lite försenade, men inte mycket ändå med tanke på omständigheterna. Den stackars konduktörskan fick själv torka upp allt blod som hade skvätt på golvet och kladdats på väggarna. Sjukt spännande i alla fall!

Hejdå igen

Inatt hade jag världens konstigaste dröm. Den handlade ungefär om allt som har rört mitt liv den senaste veckan; chili, Turkiet, Franz Ferdinand, klasskompisar, spel, ja allt man kan tänka sig. Alldeles strax åker jag till Göteborg igen, jag kanske helst hade chillat hemma i helgen, men det blir nog bra.

Hejsan hoppsan

Jag sitter här helt chockad och glad och mitt humör har just fått världens uppsving efter att blivit nedbankat i marken angående en del WANO-grejer. Wow alltså, jag har stora grejer på gång... Hihihihi...

En dag

Idag har jag och Fanny:

• Spelat Scribblenauts (lovelovelove)
• Ätit daimkaka
• Haft roliga-skor-klubb
• Suttit på Kulturens Hus och gjort reklam för vår fabulösa linje (vilket inte alls var så b som det ser ut på bilden nedan)

Crippity crappity creepies

Så ikväll såg jag Buffalo '66, av och med Vincent Gallo, en snubbe som jag inte hade nån koll på innan jag såg den här filmen. Nu har jag läst några citat av honom på IMDb, och han verkar vara en fantastisk människa. Läs bara dessa:

"I don't trust or love anyone. Because people are so creepy. Creepy creepy creeps. Creeping around. Creeping here and creeping there. Creeping everywhere. Crippity crappity creepies."

"I'm so in love with the United States. Not as a patriot. I'm in love with America like it's my first girlfriend. The geography, the people, the smell, the touch, the taste, the gas stations. I'm madly in love with America. Madly in love. And I was the guy that people used to say, "He's so European." I mean, I never felt like that. I don't relate to those monkeys. I just can't relate to them. I'm a super American--Captain America."

Filmen i fråga handlar om Billy Brown, en kille som just kommit ut ur fängelset. Han har lurat sina obrydda föräldrar att han inte alls suttit av ett straff, utan att han bara varit borta med sin vackra och perfekta fru (som inte existerar). Efter att ha blivit släppt ur fängelset är han väldigt desperat efter en toalett, och rusar in på en dansskola för att låna deras. Där inne bestämmer han sig hastigt för att kidnappa Layla, som han tvingar låtsas vara hans fru när de besöker hans föräldrar. Förutom att han vill visa sina föräldrar vilket bra och perfekt liv han lever, så drivs han även av en manisk besatthet att hämnas på mannen som han tycker är anledningen till att han fick sitta i fängelse. Billy är hetsig, aggressiv och upprepar allt han säger sjutton gånger, Layla är lugn och stillsam och faller såklart som en fura för honom.

Jag gillade verkligen den här filmen. Den var i ett härligt tempo, inte så jäkla stressig och galen, utan med mer fokus på duktiga skådespelare och en bra story. Vincent Gallo är väldigt bra som Billy, men karaktären Billy är verkligen galet irriterande. Jag blev helt knäpp i skallen av att lyssna på hans tjat efter ett tag, men det passar in. Och han har en riktigt snygg skinnjacka... Överlag var det riktigt skön stämning hela tiden, härligt deppiga miljöer och riktigt bra humor när det väl var någon humor. I approve!

Radikala förändringar

Idag upptäckte jag att de har dragit om busslinjen jag brukar åka. Inte världens största förändring kanske, men hållplatsen jag brukar hoppa på vid är visst inte med på rutten längre. Och det upptäckte jag när jag skulle till skolan imorse. Men inga problem! Det är bara att gå till nästa, som inte direkt ligger längre bort. Dessutom har en ny linje börjat gå förbi mig, så nu kan jag åka både sjuan och åttan. Nice!

...min vardag känns verkligen spännande jämfört med Ylvas och Josephines vardag i Tokyo.

Filmlista

Har återupplivat mitt filmintresse litegrann de senaste dagarna. Har inte sett särskilt mycket film alls den senaste tiden. Men nåja, nu har jag som sagt tagit tag i mig själv och börjat beta av en lista som jag har sammanställt.

Igår såg jag The Informers, som handlar om ett antal olika personer i Los Angeles i början av 80-talet. Jag älskar filmer från 80-talet, eller filmer som utspelar sig då, som denna. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men jag gillar väl helt enkelt att frossa i allt det underbara som hör 80-talet till. Och 80-talet är ju väldigt inne idag. Alla de solbrända, rika, blonda killarna i The Informers skulle man kunna se på vilken gata som helst idag.

Hur som helst så är det en massa olika historier om olika människor som alla har det ganska jobbigt, och allt innefattar en jäkla massa knark och sex. Vi har det unga, coola gänget som festar och knarkar och försöker förtränga allt jobbigt på det sättet, den åldrande rockstjärnan som desperat vill få tala med sin lille son som han är förbjuden att träffa, och en enkel dörrvakt som blir indragen i diverse jobbigheter mot sin vilja. Filmen har egentligen ingen handling, varje enskild historia drivs såklart framåt, men d

e åstadkommer inte direkt någonting. Det är bara som glimtar ur deras tragiska liv, utan någon direkt början eller slut. Den var inte så himla bra faktiskt. Den känns ganska tom. De kunde ha kapat bort flera av historierna eftersom de bara var antingen tråkiga eller onödiga, och istället gjort två separata filmer om de två historier som jag egentligen gillade. En om ungdomsgänget, om killen som tröttnar på allt ståhej, och en om rockstjärnan och hans ensamhet. Det hade nog blivit mer intressant.

Och ikväll såg jag Renaissance, en fransk animerad film som utspelar sig i Paris år 2054. En ung kvinna blir kidnappad, och hennes syster och en svårmodig polis gör allt de kan för att hitta henne. Skithäftigt animerad verkligen, lite som Sin City fast mycket coolare. Storyn har en del riktigt intressanta detaljer, men den är ändå alldeles för vanlig. Jag har sett hundra filmer med ungefär samma story. Tur då att den är så otroligt snyggt gjord, för det blir aldrig tråkigt att se den, inte ens i de segaste och klyschigaste partierna, eftersom man kan alltid förundras över hur snyggt de har gjort vissa detaljer. De har skapat ett framtida Paris som till och med nästan kändes trovärdigt. Lite överdrivet, visst, men långt ifrån hur det kan vara i filmer som utspelar sig i framtiden. Man känner tydligt igen att det är Paris, men 45 år framåt i tiden. Jag bara stör mig på tanken hur fantastiskt häftig den här filmen skulle kunnat vara om storyn bara hade varit lite mer... spejsad!

Två avklarade, fem kvar på listan!

Mosigt

Nu ska jag skriva ett såntdär slöinlägg. Jag kom just hem från jobbet efter åtta och en halv timmes tortyr. Klockan fem kom det ett sällskap på 20 personer som Lisa hade glömt bort, så vi fick möblera om i panik och fixa med deras bord. Resten av kvällen har bara varit kaos och galenskap. Mina fötter gör jätteont och mitt huvud exploderar nog snart. Men på förmiddagen kom det ett jättecoolt och skitsnyggt gäng och åt, de muntrade i alla fall upp litegrann. Åh vad coola de var.

Jag funderar på att kanske börja skriva om något lite mer intressant här. Men ofta när jag börjar skriva något längre om tex mina drömmar och framtidsplaner så känns det antingen bara pretentiöst eller för privat. Det är trots allt ganska många som läser här, har jag sett. Helt sjukt många fler än jag trodde, trots att jag varken lägger upp speciellt mycket bilder eller lever värsta livet nånstans eller nåt liknande. Roligt såklart, men jag förstår ärligt talat inte varför, hehe.

Nu ska jag äta choklad och se en film. God afton!

Torsdag kväll

Ja, ja....

AAAAAAAAARRRGHHHHHHH!!!!!

Sådärja.

Egentligen vill jag inte göra någonting. Jag vill lyssna på Sirqus Alfon och Kaizers Orchestra, ha på mig stora kläder, sy och äta oliver. Helt ensam. Gå på nycirkus, sluta jobba, åka till Berlin. Jag vill inte gå i skolan, jag vill inte jobba.

Det satt en jättesöt och jättesorglig liten gubbe med hängkinder på busshållplatsen i stan och halsade ur en flaska i en systembolagspåse, hans blick var så ledsen och desperat och jag blev jätteledsen. Verkligen jättedeppig. Jag åkte hem och var alldeles nere hela eftermiddagen. Och sov. I två timmar, så blev jag av med de timmarna.

Imorgon är det i alla fall fredag. Jag känner mig bara så... trött. I varenda muskel, i huvudet, i benen.

Souvenirer

Min mama kom hem från Turkiet igår, vilket betyder presenter wooohooo! Jag fick en helt fantastisk sjal i jättemysiga höstfärger och världens härligaste material, några nötkakor och lite annat. Hon hade dessutom köpt ett halvt kilo chilifrukter, det låter kanske inte så brutalt mycket, men de är inte så tunga direkt. Så vi har ett helt, stort durkslag fyllt av chili ståendes i köket nu, plus sju eller åtta öglor med uppträdda chilis på som hänger från gardinstången och alla möjliga krokar i köket. Men chili är ju fantastiskt, så det var bra. Men det kommer nog ta ett bra tag innan vi lyckas använda upp allt... Exakt samma sak hände när mamma och Viktor var i Polen, då återvände de med hundra miljoner korvar, stora brödkringlor och en gigantisk burk med surkål som ingen har rört. Hela frysen är fortfarande full av de där kringlorna och korvarna.

Hon hade också plockat en tio gröna citroner som ska mogna, jättefina. Dessutom plockade en av städerskorna på hotellet ett gigantiskt granatäpple från ett träd, inte alls som de små vi har här i Sverige. Det är verkligen gigantiskt. Jag älskar granatäpplen, de har fint namn, de är vackra utanpå, vackra inuti och de smakar gott.

Sirqus Alfon: Eurotrash - The upgrade

Kom just innanför dörren efter att ha beskådat det bästa framträdandet jag någonsin sett, hela mitt liv, alla kategorier. De slår allt, alla konserter och pjäser och allt jag någonsin sett. Gruppen Sirqus Alfon, hur ska man kategorisera dem? Cirkusgrupp, dansgrupp, musiker eller ljusmagiker? De bästa, duktigaste och bäst koreograferade underhållarna någonsin kanske. Jag och Fanny var och såg deras show, och nu känner vi att vi har blivit upplysta, vi har nått nirvana, vi behöver aldrig mer se något.

Från deras MySpace:

"Sirqus Alfon is one of the strangest on-stage experiences you'll ever witness. Four boys mix crazy acrobatics and dance-numbers with world pop hits in megaphone-style. This is electric boogie and clown-rap accompanied by a leder-hosen trio which makes an old double-bass, melodica, and a small toy drum kit sound like arena-rock. With razor sharp timing they succeed in making a brilliant parody of subculture and popstars. Sirqus Alfon's explosive stage presence delivers unavoidable humour and explodes your conception of the music you thought you hated or loved. You don't really get what you've seen but the only thing you know is that you can absolutely not stand still and a smile is stapled to your face for a long, long time."

Från deras hemsida:

"Broken English, garish out-of-date club fashion, euro-techno and fake jewellery. A postmodern, decayed, out-of-style cultural phenomenon, disguised as avant-garde art. Sirqus Alfon delivers bombastic drama, from megastar-interpretations to intimate portraits. With a comedy based on the interaction between four eccentric characters and borrowing imagery from old music videos they create a style of old-school slapstick in a new-rave context. Sirqus Alfon’s most recent music-show concept which included an upright bass, a megaphone, a toy drumkit and a melodica is now complemented with a mix of strange instruments and electronic experiments. Sirqus Alfon’s variety performance EUROTRASH energetically brings new life to unpredictable hits with magic, off-the-wall acrobatics, video-projections and virtuoso juggling."

Allt som är coolt och elektroniskt, blinkande, neonfärgat eller tv-spelsretro fanns med. Laser, elektroniskt trumset, blinkande rullskridskor, dans i UV-ljus. De spelade varianter av Guitar Hero och Rockband på scen, dansade dansmatta, slogs a la Tekken. De fick publiken att spela "Beat Box Hero", och det var så hysteriskt roligt att jag höll på att kvävas av skratt. Det går inte att på något sätt förklara för någon som inte var där hur fantastiskt det var. Om du någonsin får chansen att se dem, GÖR DET. Kommer jag någonsin i närheten av en av deras shower igen så kommer jag hänga på låset dagar i förväg. Jag har fått se hur det ser ut i himlen. Hur jag hoppas att det ser ut i himlen.

Lite bilder från helgen

Från snö i norr...

...till grönt och skönt i söder.

Den ökända konståkningsaffischen i vardagsrummet.

Vackra Göteborg

Innan konserten.

Restaurangbesök innan konserten - grillad, honungsmarinerad fläskfilé med äggnudlar. Mums!

Snyggaste hoodien!

Lyckorus

Vilken fantastisk konsert. Den bästa jag varit på, helt klart. För det första så var Brew House ett tusen gånger bättre ställe än Klubben, öppnare lokal, bättre scen och så mycket bättre ljud. Och de spelade bara bra låtar, i princip. Fuzz och Fukuro no yurikago var allra bäst, sen minns jag inte exakt vilka de spelade. Ryuusei, Oz, Hide and seek, Kanariya, Ageha... Det blir bara ett blurr såhär i efterhand, men jag är så jäkla nöjd. Jag var helt inställd på att stå långt bak och bara chilla, men sen var det så roligt att trängas att det slutade med att jag faktiskt hamnade nästan allra längst fram. Fick klämma lite på Tatsurous biceps, och den mannen förresten. Han är så cool! Helt sjukt vad han passar bra i sitt långa hår och haremsbrallor, den här stilen de kör med nu är ju bara för snygg för att vara sann. Och Miya, han är ju inte heller så tokig. Det var inte så mycket folk, men det blev riktigt bra tryck ändå och det var riktigt bra stämning.

Märkte på vägen hem att min ena sko hade gått sönder under konserten, verkligen synd eftersom de är mina enda vinterskor och jag gillar dem så mycket. Hela sulan har lossnat i hälen, och jag vet inte om det ens är värt att laga eftersom de är så dålig kvalitet. Annars är jag ganska hel och ren, ingen som headbangade in skallbenet på mig den här gången. Bara en snubbe som armbågade mig i pannan men det var ingen fara på taket.

Så nöjd! Sjukt nöjd!

Göteborg dag 2

Det blev inte så mycket shopping igår ändå, lite second hand-prylar och en ansiktskräm från Lush bara. Topshop hade inget som jag ville ha, det var lite av en besvikelse faktiskt. Men då sparar jag ju pengar i alla fall. På kvällen åkte vi till min farbror och familj, åt middag och kollade på fotboll. Jag är inte det minsta intresserad, men de andra är riktiga galningar. De blev ganska besvikna när Sverige förlorade, såklart. Sen såg vi The Big Lebowski och en konsert med 16 Horsepower, och sen gick jag och Viktor hem över en jättestor kyrkogård.

Snart ska vi åka in till stan och hitta på något, och ikväll blir det konsert!

Göteborg dag 1

Sitter i Viktors lägenhet nu, eller den han delar med vår kusin och nån annan random kille, men de är inte hemma så det är ganska chill här. Och Viktor är ute och handlar frukost. Jag har sovit i deras vardagsrum, ett ganska fult men stort rum med jättestora fönster och jätterandom affischer på väggarna. En skolplansch om skallen och hjärnan, en affisch med nån konståkningstävling typ 1994 och någon artsy fartsy med en tjej och en massa fåglar. Men det var skönt att verkligen få sova ut efter tågresan. Jag kom fram vid elva igår förmiddag, och Viktor slutade inte skolan förrän fyra, så jag hade en hel del tid att slå ihjäl. Först låste jag in mina väskor och gick runt lite på stan. Sen segade jag på centralen i tusen år. När Viktor kom så gick vi och käkade på nåt asiatiskt ställe och sen for vi hem till min faster med familj. Det var jättetrevligt, och de bor verkligen i världens bästa hus. Böcker överallt, slitna trägolv, lila plyschfåtöljer, filtar, kuddar, gamla lampor, musikinstrument, en massa vinklar och vrår. Och det var roligt att träffa mina kusiner som jag nästan aldrig träffar. Sen gick jag och brorsan hem till honom och såg Gran Torino. Sen sov jag.

Idag lite shopping! Än så länge har vi bestämt oss för Topshop, Ben Sherman, lite tyger för min del och så några butiker som kusin Gabriel tipsade om.

Pepp/opepp

Jag försöker packa. Det går uppenbarligen inte särskilt bra, eftersom jag sitter här. Känner mig lite opepp på kläder eftersom jag har sett att det ska regna i Göteborg... Och jag åker ju redan imorgon eftermiddag, så jag är lite stressad. Måste köpa hörlurar och hämta ut min lön också. Man kan ju inte åka tåg till Göteborg med bara en fungerande hörlur, det går ju bara inte. Ska också roa mig med Mystery Detective på mitt lilla DS, en stor påse godis och gott om tid inuti min egen skalle. Helst skulle jag vilja ha med mig en laptop och några filmer, men eftersom min egen laptop är så stor och tung och används som en stationär så är det ingen smidig idé.

På fredag har jag flera timmar att slå ihjäl innan min bror är klar på skolan, mellan elva och tre har jag för mig. Undrar vad jag ska göra då. På kvällen ska vi i alla fall ut och äta, på lördagen ska vi väl shoppa på Topshop (YES) och skrota omkring, och eventuellt gå på nåt galej på kvällen som brorsan blivit bjuden på. Hm. Vi får se. Och på söndag är det ju dags för MUCC! Jag känner mig verkligen superpeppad, hade nästan glömt att vi ska se dem. Så himla kul, det var helt otroligt länge sen jag var på konsert... Var det på Kagrra,? Det var ju en triljard år sen.

Nu måste jag packa, oj oj oj. Hej och hå.

Idag har jag ingenting mer att säga än:

En mysig låt av ett mysigt band som Ida tipsade om. Hoppas ni alla blir gladare snart, verkar som att det inte bara är jag som känner mig grå och nere.

Höstrusk

Har en liten höstsvacka. Allt jag gör, klär mig i, säger eller skriver känns bara så himla... tråkigt. Tunt och blaskigt. Och jag är så seg, gör aldrig något kreativt. Men så är det ju ibland, vet ju att det går över snart. Trist när det känns trist bara. Just nu är en sån otroligt vardaglig tid, ingenting sticker ut från dagarna, inget är direkt jättebra men inget är direkt dåligt heller. Vanlig vardag helt enkelt. Det låter klyschigt att säga att man måste få komma bort ett tag, men det ska faktiskt bli riktigt skönt att åka ensam till Göteborg. Eller ensam och ensam, jag ska ju träffa Viktor, men ensam som i ingen härifrån som jag träffar exakt hela tiden. Jaja.

Åh!

Den ena av två bloggar som jag läser som inte är skriven av kompisar är Hysteric Girl, hon är snygg och cool och har höga klackar, och då och då postar hon lite sånthär. Åh hjälp vad jag älskade det där, usch vad snyggt det var. Särskilt de närmare slutet.

Så var det gjort

Ikväll hade vi klassfest... Att säga att den var ett misslyckande är inte rätt, för det var den inte. Den blev nog bara som vi egentligen trodde att den skulle bli, alla ville sjukt olika saker. Dansa på borden eller spela muminspel? Lyssna på Lady Gaga eller "hissmusik"? Så det föll sig ganska naturligt att vi skiljdes åt tidigt och gjorde olika saker. Dessutom var vi helt galet trötta, så uppenbarligen blev det inte särskilt sent för oss i Fannys pojkvän Davids lägenhet i alla fall. Jag, Fanny och Sanna hade det trevligt med passionsfruktsjuice och cupcakes med passionsfruktsglasyr i lägenheten, så jag är ändå nöjd. Någon mer klassfest lär det inte bli på ett tag, men eftersom vi pratat om det ända sen början av ettan så var det väl ändå dags att testa det.

Det ordnar sig nog

Idag har jag varit väldigt duktig. Först lagade jag och Maya en gedigen och bra lunch med grönsakstortillas och omelett med fetaost, sen hjälpte hon mig med matten en lång stund för att jag skulle få se om någon annan än min hemske lärare kan få mig att förstå. Nu ikväll har jag städat hela badrummet, dvs slängt allt jox som ligger och skräpar, flyttat saker till sin rätta plats, dammat, putsat spegeln, torkat alla ytor, skrubbat rent badkaret, dammsugit och skurat golvet. Allt, helt enkelt. Åh vad duktig och bra jag är, nu ska jag bara sitta här och känna mig präktig.

Ps. Under Mayas mattetimme lyckades jag lära mig mer och räkna längre i boken än jag gjort hittils på hela terminen. Tidigare förstod jag liksom knappt vad det var vi jobbade med, och blev bara helt knäpp i skallen av att ens försöka ge mig in på matten. Nu är det fortfarande en stor, abstrakt klump av konstiga siffror som inte har någonting alls med mig att göra, men jag kan i alla fall på något sätt ordna upp dem litegrann och få någon slags struktur i huvudet. Jag blir nog kvar på kursen i alla fall. Men tacka vet jag ord och meningar. De är inte så luddiga och abstrakta.