Paris

Åh, Paris, underbara stad! Jag skrev ingenting i loggen under tiden vi var i Paris, men på tåget därifrån hade jag desto mer tid. Nå.

Vi ankom till Paris med en åksjuk Sara och ingen aning om vart vi skulle försöka hitta boende. Så vi placerade Sara i vänthallen med ett grönt äpple och gick iväg för att hitta nån slags information om saker och ting. Vi valde ett vandrarhem väldigt nära stationen, rummet låg på femte våningen men det var superbra ändå eftersom vi hade ett helt eget rum. Vi hade frågat efter dorms, blev skickade dit och tyckte att priset var ganska okej för sovsal. Men tydligen var det eget rum som gällde, och vilken otrolig lycka det var efter natten på gatan. Våra drömmar om boende var enkla: inga knarkare och alkisar, en madrass, en dusch och varsin tallrik med havregrynsgröt och blåbär. Gröten fick vi inte, men de andra drömmarna uppfylldes lätt.

Så, vi tog en tupplur. Och jag hann sova förbi både att de andra plockade med packningen, duschade och att Sara gick till Btssb och köpte en väska. Det var så skönt att sova. Med en madrass, ett tak och en låst dörr! När jag vaknade från min koma ville Sara och Maya ut och se stan. Eftersom min sovgrop var flera mil djup kändes det omöjligt att någonsin lämna min säng igen, men de tvingade upp mig som tur var. Vi åkte till Montmartre, satt och kikade på tusen folk och glodde på en rolig lindansare med leopardbyxor och bara trivdes alldeles utmärkt. Sen åt vi vietnamesisk hämtmat som var delikat. Och efter det var det hem och sova igen.

Dag två tänkte vi turista ordentligt. Vi började med att se Eiffeltornet nedifrån och utsidan av Notre Dame. Sen skulle vi gå längs Champs-Élysées upp till triumfbågen och sen ner till Louvren, men hejdades på vägen av groteska mängder av folk. Dessutom var det proppat med poliser, så vi tänkte att det kanske var nån slags demonstration på gång. Men folk såg så glada och uppsluppna ut... Gick bara runt och gjorde ingenting... Jättemånga gula tröjor... Som det står Tour de France på...? Aha! Då gick det upp ett ljus för oss, självklart var det Tour de France som var i farten. De skulle cykla förbi just där, just den dagen. Och det hade vi helt missat. Det var verkligen bra jobbat.

Nå, så vi trängde oss där med tusen miljarder andra folk och vill egentligen bara därifrån, men det var avspärrat överallt. Vi blev hulken på allt folk som spärrade vägen för oss, och gick förgrymmade en omväg för att ens få komma ut från området. Till sist nådde vi i alla fall glaspyramiden, som var vårt mål. Vi beundrade den ett tag, godkände, och gick vidare.

Efter detta åkte vi ut i utkanten av Paris och gick på en billig marknad och köpte en massa billiga kläder och prylar. Det var trevligt. Men vi hade fått veta att det skulle vara en loppmarknad, så lite besvikna blev vi. Efter shoppandet åkte vi till Montmartre igen och satte oss och chillade på en bänk ovanför en trappa. Upp för trappan kom det sen ett gäng spanska killar, varav en frågade oss var vi kom ifrån. När vi svarade Sverige så vände han sig mot sina polare och ropade på spanska "De är svenskar! :D:D" De frågade oss om vi ville bli guidade runt Montmartre, men vi tackade nej. Guidning i Paris av spanska turister, wtf. Sen frågade de om vi skulle med ut ikväll, men i tackade nej igen. Förvånande nog.

Så småningom masade vi oss upp till trappan vid Sacré-Cœur igen, och satte oss och lyssnade på musik. Det satt en lustig, kedjerökande italienare bredvid mig som envisades med att kackla på italienska med mig trots att jag upprepade att jag inte förstod. Men han fortsatte bara babbla. Han höll ett långt tal om någonting som han uppenbarligen ville ha svar på, men när jag bara tittade oförstående på honom så gjorde han en liten konstpaus och sen gav han mig en high-five. Och efter det gick han. Vilket möte.

När det började bli mörkt lufsade vi upp till torget och satte oss på en aaaalldeles för dyr restaurang för att unna oss en riktigt välförtjänt efterrätt och kaffe. Restaurangen valde vi enbart för att servitörerna är utklädda till gammeldags sjömän, så himla gulligt. Man blev ju kär i allihopa. Där drack vi världshistoriens godaste cappuchino. Vi satt och pratade i flera timmar, och när det blev för sent åkte vi motvilligt tillbaka till vandrarhemmet. Jag älskar Paris. Men det går ju inte att inte älska Paris.

Nästa etapp på resan blir... Hemresa! Tyvärr.

Vernazza

Nu är det dags att skriva om luffens kanske mysigaste och härligaste plats. Visst var alla ställen bra på sitt sätt, men Vernazza var så otroligt avkopplande och fint så det är nästan en klass för sig. Dessutom kom vi dit direkt efter Rom, och behövde bada och slappa mer än nånsin. Man måste nästan se bilder därifrån, men jag avskyr verkligen att ladda upp bilder på blogspot, så kolla in på bilddagboken istället. Sellerin!

Tyvärr börjar jag glömma detaljerna kring resan dit, men jag minns att det var krångligt och varmt, men ändå skönt när man väl satt på sitt tåg. Om nu inte italienska tåg hade varit fruktansvärt dåliga så hade det nog varit helt okej. Men de vi åkte på var mest smutsiga, trasiga, varma, toaletterna var sjukt äckliga, det fanns inga lås och inget papper. Men på kvällen nästan framme i Vernazza upplevde vi det allra mest magiska tåg-ögonblicket under resan. Det var sent på kvällen, mörkt och ganska tomt på tåget. Vi skulle strax vara framme, och tåget gick längs med en bergssida, med bara vatten rakt ner åt ena hållet. Det gick mest i tunnlar genom berget, men då och då kom vi ut ur tunnlarna och kunde se ut. Mitt emellan två tunnlar stannade plötsligt tåget, och vi passade på att titta på utsikten utanför fönstret. Det var så underbart vackert och magiskt, bara havet framför en, och ett ensamt tåg som vi befann oss på. Och en stor, ljus måne mitt över havet som blänkte i vattnet, små vågor och lukten av hav. Då släppte alla spänningar från Rom och vi blev glada igen.

Så vi anlände såklart sent till Vernazza, klockan måste väl ha varit elva eller nåt, och vi hade ingenstans att bo och visste ingenting egentligen. Vi blev lite stressade av detta, innan vi kom ner i byn och insåg att det inte fanns någon anledning till oro, alls. Det var fullt av folk, liv och rörelse, lekande barn, folk vid uteserveringarna, gubbar och gummor som satt och pratade på svajiga plaststolar. Och det var så mysigt. Så fantastiskt och underbart, en liten, levande by med stenhus som trängde sig bredvid varandra, söta gränder och alla möjliga vinklar och vrår. Massor av lyktor och lanternor, färgglada parasoller över skraltiga bord där folk satt och drack vin, en upplyst pir i hamnen där folk satt och snackade. Och havet. Havet!

Vi blev så lyckliga och kände oss så hemma att all stress över boende bara försvann. Än sen om vi inte har nånstans att bo, det är väl bara att sova på piren! Men vi gick i alla fall runt och pratade lite med befolkningen, och fick tag på en liten söt tant som hyrde ut världens minsta och bästa rum åt oss. I rummet stod en säng. Punkt. I den fick alla tre plats, gott och väl, men så tog den upp exakt hela rummet också. Det var som att man öppnade dörren och klev direkt upp på sängen. Fantastiskt! Precis utanför vårat rum hade vi ett eget badrum, jättefräscht och fint. Vi dog lite av lycka. Sen minns jag faktiskt inte om vi tog en sväng på byn eller om vi somnade, men strunt samma. När vi väl gick och la oss så sov vi nog som tre små grisar.

Utdrag ur loggen:

"23/7 -09 Vernazza. Ca 12.00.

Det här är paradiset. Att få komma till en såhär vacker plats efter dammiga, panikartade Rom skulle nog för många människor vara beviset för att gud finns."

Vi började dagen med att köpa frukost och äta den på klipporna vid vattnet. Så underbart. Så underbart! Vi åt, solade, badade, solade, badade, åt, solade, badade. Vattnet var helt perfekt, svalt men inte isande och en helt fantastisk färg. Vi simmade ut en bit, till några klippor längre ut. Sara och Maya bestämde sig för att simma runt en liten udde och in i en typ lagun, men jag stannade längre in. Jag skulle klättra upp på klipporna, men då kom det en våg och jag slog emot klippan (som var ganska raspig och vass). Det gjorde lite ont, men jag tänkte inte på det och klättrade upp. Sen stod jag och kikade på de badande tu, tills jag kände att det fortfarande gjorde ont på låret. Så jag kände efter med handen, och när jag tog upp den framför mig var handflatan täckt med blod. Fatta chocken! Men själva såret var inte så mycket, tre rispor bara. Som i och för sig såg jäkligt badass ut! Och jag har fortfarande kvar märkena efter det. Nåja! Så småningom simmade vi in igen.

På eftermiddagen gick vi hem för att duscha och vila litegrann. Jag hade blivit jättesolbränd, det var härligt. Direkt efter att jag hade duschat däckade jag på sängen, helt utmattad efter att ha vilat en hel dag. Vi gav oss ut för middag, promenad och solnedgång. På kvällen satt vi på piren, åt glass, skrev brev, tittade på solen som gav sig av till andra sidan jorden. Då dök det upp ett gäng killar som slog läger en bit bort och drog fram ett antal olika instrument som de började spela på. Det var så fantastiskt fint och mysigt så att man knappt kunde tro att det kunde bli bättre. Men det kunde det tydligen. En lite äldre man dök upp med en stor ryggsäck, han satte sig en bit bort från killarna. Han började rota i sin ryggsäck, och då och då smög han sig bort till killarna och gjorde små trolleritricks! Han var en trollkarl! Han fick applåder och musik av killarna, som i sin tur fick en pizza av ett ungt par som kom dit. De började dansa till deras musik, samtidigt som gubben då och då smög sig dit med ett av sina små tricks. Vid ett tillfälle ropade en av killarna "Hey magic man! This song is for you!" Och så började de spela "Yellow Submarine" i en otroligt hysterisk och dansant version. Solnedgång på piren i Vernazza, levande musik, dansande par och en trollkarl. Livet skulle aldrig någonsin kunna visa sig från en bättre sida. Tack livet!

Tyvärr ville livet inte att allt skulle vara helt perfekt. Ungefär vid den här tidpunkten insåg jag hur svårt jag har för insikten att jag aldrig någonsin kommer träffa vissa personer igen, att vissa saker har ett slut. Alla vi träffade i Tyskland, dudesen i Wien, trollkarlen och spelemännen vi såg i Vernazza. Jag kommer nog aldrig träffa dem igen. Melankoliskt. Men så kan man ju inte bara tänka. Det var melankoliskt, men allt det underbara i stunden vägde helt upp och överlag var jag så vansinnigt lycklig. Resten av dagarna i Vernazza spenderade vi ungefär likadant. Sova, sola, bada, äta glass, bada, sola, äta pizza, sola, bada, äta glass. Den ultimata existensen.

Jag bara längtar till nästa gång jag får besöka Vernazza.

Rom

(Kom på en sak jag faktiskt vill göra; blogga om vår Rom-vistelse! Varsågoda.)

Ja, Rom. Vilken upplevelse. Vilka blandade känslor. Börjar med ett utdrag ur reseloggen:

"21/7 -09 På vandrarhem i Rom ca 08.30

Gah, vilken jobbig kväll igår! Och vilket jobbigt vandrarhem! Det ligger helt ute i tjotahejti, så vi hade det inte helt lätt när vi skulle hitta dit igår vid midnatt. Grr. Det är inte värt 150:-, blurrrrrhhh (otydliga krumelurer)."

Ja, vi skulle som sagt ta oss ut till vandrarhemmet mitt i natten, och vi hade inte den blekaste aning om var det låg. Nu minns jag inte riktigt längre hur vi försökte lösa det, men jag minns en enda sörja av otydliga tunnelbanekartor, telefonsamtal, tunga ryggsäckar, bussar och till sist i ren desperation en taxi som efter lite förvirrning hittade rätt. Det var jävligt jobbigt alltså. Humöret var inte direkt på topp då, kan man säga.

Men vi kom i alla fall fram till vandrarhemmet, och vilket kasst ställe. Mitt ute i en sliten förort som påminde lite om miljön i "Gomorra", ett fult och trasigt hus med en liten sjaskig trädgård utanför, och till råga på allt så hette det "Peter Pan Youth Hostel". Vad är det för himla namn? Vi blev visade till våra sängar i en sovsal i källaren, i ett rum som mycket uppenbart varit tvättstuga. Men det var i alla fall ingen annan som sov i vår sovsal den första natten, så vi behövde inte vara så tysta. Och vi hade toalett och handfat i anslutning till rummet så vi slapp springa i korridoren. Vi somnade ganska snart, det var i alla fall en oändlig lättnad att vara framme.

På morgonen gav vi oss ut för att köpa frukost och lyckades efter många om och men ta oss in till stan. Det var inte enkelt. Vi åkte först in till Colosseum och satte oss utanför och åt vår frukost i värmen. Colosseum är helt fantastiskt, vilken enorm byggnad. Skithäftigt. Men! Hela Colosseum fungerar ungefär som en rondell för tung trafik, och på den enda yta runtom själva byggnaden där det inte kör bilar är det fullproppat av en triljard tyska/amerikanska/kinesiska turistgrupper med små fjantiga mössor och nyckelband. Fruktansvärt mycket folk. Och fruktansvärt varmt, men det hade vi väl förväntat oss. Vi åt upp frukosten (som bestod av yoghurt, digestivekex, banan och torrt bröd med smaklös ost) och stålsatte oss för dagens enorma prövning: att uppleva Rom utan att dö.

Vi vandrade runt Colosseum lite, vi orkade inte gå in eftersom kön var lika lång som kinesiska muren, och vi nöjde oss med att se det utifrån. Otroligt häftigt, det tål i alla fall att sägas många gånger. Det var definitivt värt trafiken, värmen och trängseln. Sen gick vi vidare till Forum Romanum, och hur många gånger Sara än försökte förklara för oss obildade kunde vi inte riktigt greppa exakt VAD det varit en gång i tiden, men det var ett fantastiskt ställe. Ja alltså, vi fattade väl ungefär vad det varit. En samlingsplats för olika saker, ehe. Vi kan lämna min obildning nu.

Det var FRUKTANSVÄRT varmt. Uppe på en kulle, ingen vind, inget syre, ingen skugga, bara sol sol sol sol sol. Man kunde nästan höra hur det fräste när det stekte på axlarna. Ja, det var inte 40 grader i och för sig, det kan man väl vara glad för. Men i alla fall uppåt 34-35 grader kanske, och det räcker och blir över för oss. Särskilt Sara hade det tugnt i värmen, hon hade så varma kläder på sig.

Nå. Forum Romanum var gratis för oss européer under 18, det var sweet. Och det var enormt. Det täckte en jättestor yta, och det fanns så mycket olika saker att se. Ruiner av byggnader som var helt otroliga, nu minns jag inte exakt allt vi såg, men det var helt klart värt besväret. Det är något speciellt med romerska ruiner, nån slags storhet och mäktighet som inte riktigt försvinner trots att de är just ruiner. Uppe på toppen satte jag och Maya oss i skuggan, tog av oss skorna och sköljde fötterna i iskallt vatten som vi fått från de fantastiska dricksvattenfontänerna. Det kan ha varit den bästa stunden på resan. Så fantastiskt skönt var det, att skölja bort allt damm och allt varmt.

Nu kommer jag tyvärr inte ihåg exakt vad vi gjorde resten av dagen, eller exakt vad vi gjorde dagen därpå, men det mesta minns jag nog. Vi led ganska mycket ett tag när luften totalt gick ur oss, vi tappade all energi samtidigt alla tre och satte oss bara ner nånstans i stan och gnällde. Det var långt till alla tunnelbanestationer och vi var varma och trötta. Det finns ungefär tre t-banestationer i hela Rom, kändes det som, så vi hade inget val förutom att gå. Vi kämpade oss till Fontana di Trevi, som var otroligt vacker och imponerande. Verkligen fantastisk. Men så sjukt proppat med folk såklart. Sen såg vi Pantheon tror jag, bara för att det var på vägen. Men vid det laget var vi så lessa att vi inte orkade bry oss så mycket, i alla fall jag och Maya. På något sätt lyckades vi ta oss hem i alla fall, allt är bara ett geggigt töcken nu.

Dagen efter besökte vi Vatikanen. Också skithäftigt, och man behövde faktiskt inte köa så länge. Först gick vi fel precis efter att vi hade kommit in och hamnade bland påvegravarna där folk satt och grät, sen råkade vi gå ut och var tvugna att köa och gå igenom metalldetektorerna igen. Minns inte mycket detaljer egentligen, Peterskyrkan var HUGE. Väldigt mäktig. Sen satte vi oss utanför och åt banan för att stärka oss inför besöket i Sixtinska kapellet. Och det är en lång historia...

Vi lyckades hitta dit, köade, betalade, kom in och fick gå igenom tusen och ett rum med religiös konst för att nå kapellet. Visst var det häftigt i början, men efter att ha sett tretton miljarder bilder av Jesus och hans lärjungar och tjocka änglar blir man ganska mätt. Lägg till en massa folk och dålig luft så blir det ännu roligare. Efter vad som kändes som ungefär fyra timmar nådde vi i alla fall kapellet, och där var det ännu sämre luft, ännu mer proppat med folk och ännu jobbigare. Jag och Maya hade helt tappat all fascination för religiös konst för resten av våra liv, så vi trängde oss fram, kastade en blick i taket på "Gud skapar Adam" och "Den yttersta domen" och sprang ut. Sara hade lite mer intresse av att titta noga, så hon blev kvar en liten stund. Sen insåg vi att vi hade bråttom till tåget, för att allt skulle bli ännu roligare. Så vi fick springa genom korridorerna och skynda oss som satan. Föreställ dig bara värme, stress, långsamma italienare i bagageutlämningen där vi hade låst in väskorna och dyra mackor så har du bilden av oss påväg till tåget. Stackars killen i bagageutlämningen som försökte skämta lite med Maya, han möttes av dödens blick. Reseloggen igen:

"22/7 -09 Tåg mellan Rom och La Spezia ca 17.15

Usch, Rom! Aldrig mer! Jag orkar inte skriva något mer än att vi har dött av värmen. Flera gånger om.

-

Samma tåg, lite senare.

Okej, vi var i Vatikanen idag och det var skithäftigt, bla bla bla. Men alltså. Solen, värmen, trafiken, turisterna, italienarna! Inga skyltar nånstans, alla skickar en åt fel håll hela tiden. Det har varit en skitjobbig dag. Nu sitter vi på ett smutsigt, äckligt, fult, varmt och försenat tåg på väg mot Vernazza. Det känns som att vi aldrig kommer bli av med Rom.

-

Vi är hungriga, trötta och vattnet har varit slut i flera timmar."

Sammanfattningsvis kan jag säga att Rom var skithäftigt och asjobbigt, varmt, kladdigt, dammigt och kaosartat. Åk aldrig dit på sommaren! Som Maya sa: "Det känns som att Rom är fastkletat som en hinna över hela kroppen och är omöjligt att tvätta bort".

Vi har till och med skrivit på ett kontrakt till varandra att vi aldrig mer ska åka tillbaka till Rom. Den staden visade sig inte riktigt från sin bästa sida när vi var där... Men visst var det häftigt.

Florens

Jag hade nästan glömt bort det här med att lägga upp delar ur resejournalen här. Visst var jag på Venedig senast? Då går vi vidare till Florens. Fram med resejournalen!

På tåget mellan Venedig och Florens lyckades vi hamna i en riktigt bra kupé. Sittplatser såklart, som alltid, men man kunde fälla ner alla sex sätena så att de bildade nån slags säng i hela kupén. Det var ju väldigt skönt, för då kunde man i alla fall lägga sig ner lite halvt sådär. I kupén satt det först en söt liten gubbe, modell yngre, med helskägg och små glasögon och rättade uppsatser. När Maya tog på sig sin Luleå-tröja utbrast han glatt att han hade varit i Luleå för länge sedan, eftersom hans universitet har något slags utbyte med LTU. Det var roligt! Sen klev han av, och lite senare klev det på två trevliga tjejer från Skellefteå. En riktig svenne-kupé alltså.

I Florens försökte vi först hitta ett vandrarhem att ta in på, men det var fullt överallt och vi orkade inte gå och leta. Så vi tog in på ett ganska billigt hotell nära stationen, riktigt fint. Eftersom vi hade sovit typ fyra timmar per natt de senaste dagarna skulle det bli riktigt skönt att få sova ut på hotell. Jag och Maya gick och handlade lite proviant, sen åt vi, duschade och chillade på rummet. Och jag somnade helt utmattad med blött hår, sov som en liten gris och vaknade med världens konstigaste frisyr.

På morgonen gick Sara och Maya ut och handlade frukost, och de var tvugna att ta med sig kortet (nyckeln) till rummet, som man också behövde för att ha lamporna tända. Så jag satt där i dunklet och väntade på att de skulle komma tillbaka och rädda mig. När de kom så åt vi en stärkande frukost och gav oss ut på stan.

Ja, Florens... Vi hade liksom kommit in i en mer relaxad stämning vid det här laget, så vi vandrade mest runt och tittade på det som dök upp. Och i Florens behöver man inte direkt leta efter sevärdheter, de är ju för fasen överallt. Vi lyckades på något sätt hamna rakt på alla de största sevärdheterna bara genom att strosa lite planlöst, det var ju ganska bra jobbat. Och alla kyrkor och katedraler, himmel och pannkaka. Helt magnifika, stora och så rikt dekorerade att man blev alldeles yr. Dels fanns det de gamla stenkyrkorna, enfärgade, lite slitna, lite enklare, men otroligt vackra. Och dels de enorma vita sakerna med inslag av grönt och rött, och varenda kvadratcentimeter utsmyckad med nån helig figur, krusiduller och mönster. Helt överväldigande. Höga torn, enorma fönster, kolossala kupoler och bara allmänt hisnande stora.

Vi promenerade, promenerade, promenerade, åt pizza på en mur vid kanalen, promenerade, åt glass på ett torg och promenerade lite till. Sen blev vi trötta och satte oss på ett lugnt ställe utanför nån kyrka och vilade. Sen åkte vi vidare mot Rom. Undrar om jag kommer orka skriva om Rom ikväll. Känns tröttsamt att bara skriva om det, så jobbigt var det i Rom.

Venedig

Vi lyckades hamna på ett riktigt bra tåg mellan Wien och Venedig, vi fick platser i en sittkupé och fick därmed både lite lugn och ro som vi verkligen behövde. I samma kupé som oss satt en skäggig och snäll gubbe som jag snabbt listade ut var lärare, eftersom han satt och rättade någon slags rapporter. Vi pratade inte så mycket, men när Maya tog på sig sin Luleå-tröja utbrast han "Oh, Luleå! :D", det visade sig att universitetet han jobbade på hade någon slags samarbete med Luleå Tekniska Universitet och att han hade varit där för länge sen. Det var roligt! Sen visade han oss att man kunde skjuta fram sätena så att de blev helt platta, man kunde göra hela kupén till en madrass, ungefär. Fantastiskt! Vi somnade snabbt, nöjda över denna fantastiska bekvämlighet.

Några timmar senare kom det in två tjejer i kupén och undrade om det var ledigt. De var två backpackers med ryggsäckarna och IR-korten och alltihop, och de var också från Sverige! De kom från Skellefteå och hade haft jobbigt med tågen hela natten, och vi var väldigt nöjda över att få dem i kupén istället för den hemske mannen som dök upp hos oss ett tag, la sig alldeles för nära Maya och plötsligt ett tag senare bara flög upp och försvann snabbare än blixten.

Så vi hade en fullkomligt godkänd natt på tåget, och när vi ankom till Venedig och intog vår torftiga frukost på trappan till centralen fick vi sällskap av ett huge Loli-meet! Det var jätteroligt, vi pratade i och för sig inte med dem (tyvärr!), men det var roligt att tjuvkika på dem. Sen lämnade vi in ryggsäckarna på ett förvaringsställe och gav oss ut för att upptäcka fantastiska Venedig.

Det var verkligen löjligt vackert i Venedig. Bara man lyckades undvika alla tjocka, myllrande lämmeltåg av turister på vissa gator så var det en helt annan stad där bakom. Helt tom på turister, lugn, tyst och bara härlig att gå runt i. I Wien var det jättevarmt, men här var det en perfekt sval temperatur. Så vi vandrade runt längs kanaler och över broar och in i trånga gränder, gick i häftiga små affärer som sålde karnevalsmasker och tittade på vackra gamla hus och små torg. Kanalerna var så vackra, de hade en jättehärlig blå färg. Tyvärr var de lite skräpiga på vissa ställen, inte kul alls. Och det var verkligen mycket trafik på kanalerna, på den största åkte det massor av båtar i olika storlekar, men på de mindre åkte det mest gondoler med turister. På ett ställe hade det blivit trafikstockning i kanalen, en lång rad av gondoler som fastnati kö. Det var väldigt roligt. Och överallt gick det dörrar rakt ut i vattnet från husen och det låg små båtar förtöjda vid dem.

Men en dag räckte för oss, bara för att se stan från utsidan. Så på kvällen åkte vi vidare till Florens.

Wien - Del 2: Hemma hos Petjo/Ändrade planer

Efter natten hos David gav vi oss av ut på staden utan något speciellt mål, bärandes på våra stora ryggsäckar. Vi hade ju blivit lovade av Petjo att få sova hos honom, men han var utanför stan hela dagen och skulle inte komma tillbaka förrän på kvällen. Det var inte hans egen lägenhet, utan hans föräldrars. Han hade bott på Irland ganska länge, så han hade ingen lägenhet i Wien.

Eftersom vi inte somnade förrän kanske halv fem kvällen innan och vaknade tidigt så hade vi inte riktigt nog med energi för att ge oss ut på några ambitiösa stadsvandringar. Vi gick och köpte bröd och melon och satte oss på första bästa gröna plätt, vilket råkade vara en "rondell" mellan några spårvagns-spår och en stor bilväg. Men det var ganska trevligt ändå, vi hade skugga och ryggsäckar att sitta på, och en stor melon att äta upp. Efter matpausen flyttade vi oss till nästa park, en lekpark utan några barn, där vi spenderade någon timme och slumrade lite under träden. Sen tröttnade vi på det också och ville uppsöka en toalett och ladda telefonerna, så vi sjönk till McDonald's-nivån igen.

Vi satte oss på övervåningen på ett ganska stort McDonald's, det var varmt men ganska tomt och vi kunde sneaka till oss ett eluttag till telefonerna. Där satt vi i alldeles för många timmar och kände oss opepp, eftersom Petjo visst aldrig tänkte ringa. Så vi drev runt ett tag, satt på en bänk i stan igen och ringde honom. "Jag kommer senare ikväll" sa han bara, "blurgh" tänkte vi och gick till stationen för att göra något. Sova eller resa vidare.

Men så ringde Petjo i alla fall någon timme senare och beskrev vilken tunnelbana vi skulle ta för att komma till hans föräldrars lägenhet. Deras lägenhet var stor och lyxig, och hans mamma och styvpappa vad jättegulliga. Vi satt inne i Petjos rum och pratade och lyssnade på musik, och då kom hans styvpappa in med en enorm korg med aprikoser från deras egen trädgård, jättegoda. Sen kom Petjos kompis Mario, ännu en laid-back kille med färgglada sneakers och trasiga jeans. Vi hade ju planerat att vi skulle gå på en bergstur, så Petjo tog fram lite kartor och visade vilken rutt han hade tänkt sig. Petjo ville absolut gå en tur där man slapp träffa andra människor, eftersom hela poängen med att gå i bergen är att få vara ifred. Men då var man tydligen tvungen att åka så långt, så det skulle få bli en vanlig tur ändå.

Efter lite luddigt planerande bestämde vi oss för att gå ut på en promenad till Museumskvarteret, en plats mellan typ fyra museer där det finns lite uteserveringar och en hel massa folk. Där satt vi och pratade ett tag, sen gick vi hem igen. Vi fick ta Petjos rum, jag och Sara sov i hans enorma säng som han förmodligen hade byggt själv. Petjo är ett såntdär ugnt geni som ritar, konstruerar och bygger möbler själv, smider smycken och blåser glas och allt man kan tänka sig. Han hade väl byggt allt i sitt rum själv, sängen, lamporna, en del glas, ringen han hade på sig osv.

På morgonen kände vi oss trötta och sega, och vädret var inget vidare heller. Det ösregnade och åskade, så vi bestämde oss tyvärr för att ställa in bergsturen. Vi funderade på att åka och campa utanför stan istället, men eftersom vädret surade så sket vi i det också. Så till sist lagade Petjo jättegod pasta (han har såklart varit kock också) och sen gick vi på moderna museet med honom och Mario.

Sen skulle vi åka vidare. Vi gick till tågstationen i väldigt god tid, satte oss på ett tråkigt pastahak i tunnelbanan och spanade på folk. Vi fick väldigt rolig underhållning av tre glada killar med dreads från WWF som försökte ragga folk genom att dansa fram till dem, springa efter dem och omringa dem. De var väldigt glada och ihärdiga, men de fick inte mycket uppmärksamhet. Det hände en till rolig sak när vi satt och åt, en kille (med en tatuering på näsan!) brevid oss hörde en mobiltelefon ringa på det tomma bordet brevid honom. Den låg ensam och kvarglömd under en meny, så han svarade i den. Jag lyckades med mina eminenta kunskaper i det tyska språket förstå att han förklarade att han hade hittat telefonen, var han satt och hur han såg ut. Efter en stund kom en lättad man och hämtade den och köpte en cola åt killen. Det var fint.

Sen skulle vi gå till tåget, och då blev vi stoppade av WWF-killarna. Vi sa att vi gärna pratade, men på engelska, och det var de inte så inne på. Så en av dem gjorde surläppen (Tokis!) för att vi inte kunde tyska. Stackars WWF-killar. Jag undrar vad det handlade om.

Helgen i Wien hade varit så himla rolig, det kändes lite trist att åka. Jag önskar att bergsturen eller campingen hade blivit av, det hade varit superkul. Men det kliade i resnerverna, och dessutom hade vi inget gratis ställe att bo på längre. Och då kändes det inte lika värt. Så vi åkte till Venedig!

Wien - Del 1: Hos David

Det jag spontant kan säga om vistelsen i Wien är att ingenting blev som vi trodde att det skulle bli. Vi anlände med tåget på kvällen och tog en billig taxi till Davids lägenhet, och blev efter lite förvirring från vår sida insläppta och David mötte oss i trapphuset med en drink i handen. Jag måste säga att Laufen-borna hade rätt om hans utseende, han var väldigt söt och charmig. Jag tror att David är en sån person som varenda människa får en liten crush på (definitivt ikluderat mig). Han visade oss glatt in i en helt fantastisk lägenhet. Det första som mötte oss var ett kombinerat kök/matplats/hall med bokhyllor över hela ena väggen, full av gamla böcker och prylar, resten av väggytorna var täckta av målningar, det var högt i tak, golvet var av trä och matplatsen bestod av ett slitet runt bord och fem udda stolar. Det luktade gamla böcker och rökelse och överallt hittade man små roliga prylar och detaljer. Dessutom spelades det gammal jazz från en liten laptop i bokhyllan, för att göra allting ännu perfektare.

David var jättetrevlig och rolig, han hade gjort sallad med bulgur eller något liknande, och vi satt och pratade om myggor och rasister ett tag tills hans kompis ringde och frågade om vi ville hänga med ut på något ställe som hette någonting i stil med Prater Sauna. Visst, sa vi, och började febrilt leta efter någonting i ryggsäckarna som var någorlunda rent och snyggt. Lite senare dök hans kompisar upp, snacka om coola katter/laid-back lads/sköna snubbar/osv. Snyggt klädde, trevlige Garrit, sköne Petjo, skäggige Martin som hade hörlurar runt halsen hela kvällen.

Efter att de hade suttit och chillat ett tag begav vi oss ut för att leta efter en taxi. Vi fick dela på oss, vi åkte med David i en taxi och kom dit lite tidigare än de andra. Dessutom stannade taxin på fel sida, så ett ögonblick trodde vi att det var stängt. Men det var det inte, och när de andra kom så traskade vi in. Jag orkar inte skriva så mycket om kvällen, men det var sjukt roligt. Petjo och vi började planera en bergsvandring till exempel, han var verkligen "skön snubbe" personifierad. Vi hade bestämt med David att vi skulle åka hem vid tre, men vi insåg att det var för roligt, så vi sköt på det och kom hem vid fyra. David kokade te och vi satte oss vid bordet och drack det under tystnad. Sen borstade vi tänderna och gick och lade oss, nöjda och glada.

På morgonen hörde vi hur David stökade omkring, lämnade lägenheten, kom tillbaka och började laga mat. Den söta personen hade frågat oss vad vi gillade för frukost, och eftersom Maya hade svarat ägg och jag hade svarat flingor så hande han gått och handlat och stod och lagade värsta frukosten åt oss. Dessutom kokade han jättegott kaffe med kanel och kardemumma med varm skummad mjölk och allt. Sen packade vi ihop våra grejer och lämnade motvilligt våra drömmars lägenhet och charmtrollet David för att spendera några timmar på stan och sen flytta in hos vår nye polare Petjo.

Laufen och Salzburg

Nästa anhalt var lilla Laufen, ett sömnigt samhälle på gränsen till Österrike. (Jag älskar att använda "sömnig" för att beskriva städer). Anledningen till detta var att Maya har en bekant familj där som hon besöker varje år, gulliga familjen Riemann. Men det var en lång resa dit, genom hela Tyskland. Vi åkte på kvällen från Berlin, och insåg till vår fasa att vi började bli hungriga. Inte hade vi med oss någon mat heller, det hade vi helt enkelt inte tänkt på. Och eftersom mat på tåg alltid är både äckligt och dyrt kände vi oss lite strandsatta. Vi hade ett byte i en stad som helle Halle, men det var mitt i natten och vi vågade inte tro att det skulle finnas något att äta där.

Det visade sig dock att det var en ganska stor station, men klockan var ju fortfarande sent, så allt var stängt. Utom McDonald's. Och vi hatar McDonald's. Så jag och Maya satte Sara till att vakta väskorna och gick ut i kanske fem minuter för att leta efter en öppen mack eller något. När vi kom in efter att inte ha hittat något hade stationens enda duva lyckats bajsa rakt på Saras axel, vilket sen orsakade att vi kastade oss på marken i panik varje gång en duva flög mot oss under hela resan. Duv-incidenten var både lite komisk och tröttsam, så vi kröp till korset och köpte varsin skitäcklig hamburgare på Donken. Sen hoppade vi på tåget mot München och försökte sova. Det var helt packat med backpackers i vår vagn, från bagagehyllorna hängde alla remmar och snoddar från ryggsäckarna ner som en tät frans.

På morgonen i München hade vi lite tid att köpa frunkost, och jag fick lite efterlängtad yoghurt. En burkyoghurt med müsli i ett av hörnen, ett knuspige ecke! Ordet knusprig förföljde oss genom hela Tyskland och Österrike, ett fantastiskt ord. Betyder knaprig eller krispig, om du inte kunde räkna ut det själv. Sen åkte vi den vackra biten till Salzburg och tittade på alperna genom fönstret. Från Salzburg åkte vi till Laufen som ligger på den tyska sidan. Halva stan ligger i Tyskland och andra halvan i Österrike. En söt liten stad med gästvänliga människor och söta bagerier.

I Laufen bodde vi som sagt hos Familjen Riemann, en jättemysig familj bestående av mamma Barbara, pappa Uwe, dottern Dana och sönerna Leon och Timo (Timo dök inte upp förrän sista dagen). Dagarna hos Riemanns var minst sagt lugna. Och vi blev väl utfodrade och höll oss mycket rena och fina. Vi har fått träffa jättemånga trevliga tyskar, som en vän-familj till Riemanns som bjöd över oss på middag och dessutom ordnade gratis boende åt oss i Wien utan att vi riktigt hann med. Pappan Hannes ringde sin bekante David så fort vi bara nämnde att vi funderade på att åka till Wien, och vips var allting ordnat. Alla sa att vi helt enkelt måste åka och bo hos David, eftersom han var så ung och snygg, så vi måste ju passa på. Visst, tänkte vi.

(Ett sidospår: En sak vi reflekterade mycket över under tiden i Tyskland var alla dessa cyklister. Som proffscyklar liksom, alla dessa solbrända medelålders män med sina tighta kroppar i tighta små dräkter som svischade förbi på sina små livsfarliga cyklar. Såna ser man inte ofta i Sverige)

Dagarna i Laufen förflöt stilla, vi solade, badade, brände oss, åt god mat, spelade Uno och kindspelet, jag åkte livsfarlig motorcross, vi kastade macka, vandrade lite i Alperna och spelade badminton. Vi besökte Salzburg på riktigt en dag, lyssnade på fantastiska gatumusikanter, åt Mozartkulor och gick i trappor. Sen var det dags att lämna familjen R, det var sorgligt eftersom de var så himla mysiga allihopa. Men vi hade nya mål i sikte; att åka till Wien och se efter hur snygg David var (lol). Wien är en lustig histora som jag berättar någon annan kväll.

Första etappen och Berlin

Sara och jag startade resan i Luleå utan Maya, som befann sig i Värmland. Vi skulle möta henne i Malmö, och sen åka tillsammans mot Berlin. Vi hade tur och tåget var nästan tomt, så jag och Sara kunde ta två säten var och sträcka ut oss på; lyx! Dagen efter anlände vi till Malmö och träffade en glad och solbränd Maya som hade haft gott om tid i Malmö och handlat mat åt oss. Vi gick ut från stationen och satte oss på en bänk vid kanalen, åt och jämförde min och Saras ej existerande solbränna med Mayas coola kajak-paddlar-bränna.

Efter en stund var det dags att sätta sig på tåget mot Köpenhamn. Efter det tåget bytte vi till ett ICE-tåg, ett tyskt tåg. ICE-tågen är helt klart de bästa tågen jag har träffat på; tysta, snabba, rena, bekväma. Toaletterna är fantastiska, träpanel, helspegel och spotlights. Efter en stund på tåget sa rösten i högtalarna till oss att det strax var dags för tåget att åka ombord på färjan mellan Danmark och Tyskland, något som vi inte ens hade tänkt på. Färjan var jättestor, med tax free-butiker och restauranger och allt. Vi stod uppe på däck med vinden i håret och skrattade åt hur roliga haremsbyxor blir när det blåser mycket. Det var härligt med en överdos av vind och syre efter ett dygn på tåget.

Sent på kvällen anlände vi till Berlin, vid elva tror jag att det var. Berlins tågstation är helt jäkla enorm, hundra våningar och tusen perronger, minst! Så det var ganska skönt att Gerhard, gubben vi skulle bo hos, mötte oss där. Ah, Gerhard ja. Resten av luffen har vi desperat försökt förtränga denne hemske man, jag mår illa när jag tänker på honom. Han är Mayas mormors gamla krigsbarn, närmare sjuttio år och ser exakt ut som en rödlila mullvad. Han sände ut allmänt obehagliga vibbar, mot oss var han trevlig, men inte mot andra. Dessutom var han en riktig jävla rasist, och då tappar man i princip allt värde som människa. Men ja. Vi bodde gratis. Hrm.

Så vi kom fram till Gerhards lilla lägenhet och han ville bjuda på champagne, men vi tackade vänligt med bestämt nej. Vi ville bara gå och lägga oss, så vi bäddade upp i den lilla bäddsoffan där vi skulle sova alla tre. Han erbjöd att en av oss kunde sova inne hos honom, men vi tackade bestämt nej till det också, förvånandsvärt nog.

Det var verkligen skönt att få sova ut ordentligt, och vi vaknade upp riktigt peppade på att utforska Berlin. Vi hade fått tips om att se ett enormt monument av Stalin i Treptower Park, och det kunde vi såklart inte motså. Alltså, detta monument. Det är svårt att beskriva det, det var så mäktigt. Det var en jättestor plats med en massa minde monument, trappor och avsatser, och längst bort i ena änden på en hög piedestal stod en huge staty av Stalin, helt kolsvart, med ett långt svärd i ena handen och ett barn på andra armen och dessutom krossar han en swastika med sin enorma stövel. Så överådigt komiskt och hemskt respektingivande på samma gång, man förstår verkligen vilken makt man har om man bygger ett sånt monument. Om du någonsin åker till Berlin måste du besöka Stalin, det går bara inte att missa.

Jag gillar verkligen, verkligen Berlin. Det är så vackert och slitet på samma gång, och man ser fortfarande stor skillnad på öst och väst, mer än jag hade förväntat mig. Jag som fullkomligt älskar öde, förfallna och gamla hus fick verkligen mycket av det. Det är hemskt så skadade många hus är, man kan fortfarande se massor av hus med fasader skadade av bombsplitter och nedsvärtade av bränder och rök. Berlin kändes så verkligt på något sätt, det kändes verkligen att det har hänt saker där och jag kände liksom sympati för staden. Jag vet inte, det låter töntigt, men Berlin kändes så personligt och öppet. Och det finns verkligen sjukt mycket grafitti och gatukonst i Berlin, jätteroligt. Vi hittade hela tiden nya små fantastiska konstverk.

Nästa dag i Berlin började vi med att besöka Victoriaparken, en relativt vanlig park, fast finare! Man gick upp för en kulle, på slingriga små vägar förbi vattenfall och lummiga träd. Där låg vi och frös lite, läste, tittade på hundar som lekte och bara chillade (något som vi är sjukt bra på). Sen skulle vi in till staden och bli bjudna på lunch av Gerhard. På vägen dit började det regna hur mycket som helst, det var helt galet. Så vi sprang från markis till markis till restaurangen för att försöka undvika att bli helt genomblöta. Det var en jättelyxig och mysig restaurang, men stämningen var lite tryckt. Kanske för att vi inte alls gillade Gerhard. Kanske. Men gratis lunch är gratis lunch, och sånt gillar vi. Maten i Berlin var i och för sig superbillig, vi köpte varsin stor portion av nudlar med grönsaker och kyckligt för typ 25 kr en dag.

Sista dagen i Berlin blev vi bjudna på superlyxig brunch av denne hemske gubbe igen, men nu var i alla fall hans ex-flickvän Alicja med och lättade upp stämningen lite. Fast lite obekvämt var det ändå, eftersom vi inte riktigt kunde komma över att hon var 28 år gammal. 28! Och han var 70! Hon var trevlig, öppen och helt anti-rasist, ungefär totala motsatsen till Gerhard. Men brunchen var hur god som helst, den kommer jag minnas resten av mitt liv. Flera sorters bröd, färskpressad apelsinjuice, salami, rostbiff, skinka, kalkon, färskost, brieost, grönmögelost, getost, vanlig ost, wasabigelé (!), vindruvor, jordgubbar, pannkaksknyten med färsk frukt och vaniljyoghurt. Tänk att få börja varje dag med en sån frukost...

Den dagen spenderade vi med Alicja. Hon visade oss Kreuzberg, som är lite ungt och hippt och fullt av goda turkiska restauranger och affärer. Jag gillade verkligen killen som stod ovanpå sin pimpade röda skåpbil och spelade gitarr och sjöng mitt på gatan och husen som var målade som att det hade stänkt stora fläckar av röd färg på dem. Vi pratade om Berlin, drack turkiskt kaffe, gick i billiga klädaffärer och åt middag på en turkisk restaurang. Sen åkte vi till Alex, Alexanderplatz, och tittade på folkliv och världsklockor. Efter det var det dags att säga hejdå, sorgligt eftersom vi verkligen gillade Alicja. Roliga Alicja som blir avgudad av sin och pojkvännens och pojkvännens dotters katt, en katt som hon inte gillar alls. "I didn't want this animal, but what could I do, you know? These people, they wanted this cat, what can I do? This animal, he loves me, but I don't like him, what can I do? D:" Kanske träffas vi igen. Jag och Berlin kommer i alla fall träffas igen.

På kvällen började vi resan mot Laufen, i södra tyskland.