Wien - Del 2: Hemma hos Petjo/Ändrade planer

Efter natten hos David gav vi oss av ut på staden utan något speciellt mål, bärandes på våra stora ryggsäckar. Vi hade ju blivit lovade av Petjo att få sova hos honom, men han var utanför stan hela dagen och skulle inte komma tillbaka förrän på kvällen. Det var inte hans egen lägenhet, utan hans föräldrars. Han hade bott på Irland ganska länge, så han hade ingen lägenhet i Wien.

Eftersom vi inte somnade förrän kanske halv fem kvällen innan och vaknade tidigt så hade vi inte riktigt nog med energi för att ge oss ut på några ambitiösa stadsvandringar. Vi gick och köpte bröd och melon och satte oss på första bästa gröna plätt, vilket råkade vara en "rondell" mellan några spårvagns-spår och en stor bilväg. Men det var ganska trevligt ändå, vi hade skugga och ryggsäckar att sitta på, och en stor melon att äta upp. Efter matpausen flyttade vi oss till nästa park, en lekpark utan några barn, där vi spenderade någon timme och slumrade lite under träden. Sen tröttnade vi på det också och ville uppsöka en toalett och ladda telefonerna, så vi sjönk till McDonald's-nivån igen.

Vi satte oss på övervåningen på ett ganska stort McDonald's, det var varmt men ganska tomt och vi kunde sneaka till oss ett eluttag till telefonerna. Där satt vi i alldeles för många timmar och kände oss opepp, eftersom Petjo visst aldrig tänkte ringa. Så vi drev runt ett tag, satt på en bänk i stan igen och ringde honom. "Jag kommer senare ikväll" sa han bara, "blurgh" tänkte vi och gick till stationen för att göra något. Sova eller resa vidare.

Men så ringde Petjo i alla fall någon timme senare och beskrev vilken tunnelbana vi skulle ta för att komma till hans föräldrars lägenhet. Deras lägenhet var stor och lyxig, och hans mamma och styvpappa vad jättegulliga. Vi satt inne i Petjos rum och pratade och lyssnade på musik, och då kom hans styvpappa in med en enorm korg med aprikoser från deras egen trädgård, jättegoda. Sen kom Petjos kompis Mario, ännu en laid-back kille med färgglada sneakers och trasiga jeans. Vi hade ju planerat att vi skulle gå på en bergstur, så Petjo tog fram lite kartor och visade vilken rutt han hade tänkt sig. Petjo ville absolut gå en tur där man slapp träffa andra människor, eftersom hela poängen med att gå i bergen är att få vara ifred. Men då var man tydligen tvungen att åka så långt, så det skulle få bli en vanlig tur ändå.

Efter lite luddigt planerande bestämde vi oss för att gå ut på en promenad till Museumskvarteret, en plats mellan typ fyra museer där det finns lite uteserveringar och en hel massa folk. Där satt vi och pratade ett tag, sen gick vi hem igen. Vi fick ta Petjos rum, jag och Sara sov i hans enorma säng som han förmodligen hade byggt själv. Petjo är ett såntdär ugnt geni som ritar, konstruerar och bygger möbler själv, smider smycken och blåser glas och allt man kan tänka sig. Han hade väl byggt allt i sitt rum själv, sängen, lamporna, en del glas, ringen han hade på sig osv.

På morgonen kände vi oss trötta och sega, och vädret var inget vidare heller. Det ösregnade och åskade, så vi bestämde oss tyvärr för att ställa in bergsturen. Vi funderade på att åka och campa utanför stan istället, men eftersom vädret surade så sket vi i det också. Så till sist lagade Petjo jättegod pasta (han har såklart varit kock också) och sen gick vi på moderna museet med honom och Mario.

Sen skulle vi åka vidare. Vi gick till tågstationen i väldigt god tid, satte oss på ett tråkigt pastahak i tunnelbanan och spanade på folk. Vi fick väldigt rolig underhållning av tre glada killar med dreads från WWF som försökte ragga folk genom att dansa fram till dem, springa efter dem och omringa dem. De var väldigt glada och ihärdiga, men de fick inte mycket uppmärksamhet. Det hände en till rolig sak när vi satt och åt, en kille (med en tatuering på näsan!) brevid oss hörde en mobiltelefon ringa på det tomma bordet brevid honom. Den låg ensam och kvarglömd under en meny, så han svarade i den. Jag lyckades med mina eminenta kunskaper i det tyska språket förstå att han förklarade att han hade hittat telefonen, var han satt och hur han såg ut. Efter en stund kom en lättad man och hämtade den och köpte en cola åt killen. Det var fint.

Sen skulle vi gå till tåget, och då blev vi stoppade av WWF-killarna. Vi sa att vi gärna pratade, men på engelska, och det var de inte så inne på. Så en av dem gjorde surläppen (Tokis!) för att vi inte kunde tyska. Stackars WWF-killar. Jag undrar vad det handlade om.

Helgen i Wien hade varit så himla rolig, det kändes lite trist att åka. Jag önskar att bergsturen eller campingen hade blivit av, det hade varit superkul. Men det kliade i resnerverna, och dessutom hade vi inget gratis ställe att bo på längre. Och då kändes det inte lika värt. Så vi åkte till Venedig!