För de intresserade

Innan jag skriver forsättningen på Berättelsen Om Wien tänkte jag redovisa för vad jag shoppade under resans gång. Jag hade tänkt att det inte skulle bli så mycket, men så gick vi på en såndärn billig klädmarknad i Paris och jag fyndade massor. Allt som allt blev det:

• Ett par vita kängor i textil
• Ett par mörkblå, korta boots i cowboymodell
• Ett par trasiga/slitna jeans
• En långklänning (nivå 2,5 på en dramatikskala på 5)
• En lång svart kofta
• Ett par randiga haremsaktiga byxor, kort modell
• En mörkgrön fantastisk ryggsäck
• Två små masker från Venedig

Och allt var töntigt billigt. Nöjd!

Wien - Del 1: Hos David

Det jag spontant kan säga om vistelsen i Wien är att ingenting blev som vi trodde att det skulle bli. Vi anlände med tåget på kvällen och tog en billig taxi till Davids lägenhet, och blev efter lite förvirring från vår sida insläppta och David mötte oss i trapphuset med en drink i handen. Jag måste säga att Laufen-borna hade rätt om hans utseende, han var väldigt söt och charmig. Jag tror att David är en sån person som varenda människa får en liten crush på (definitivt ikluderat mig). Han visade oss glatt in i en helt fantastisk lägenhet. Det första som mötte oss var ett kombinerat kök/matplats/hall med bokhyllor över hela ena väggen, full av gamla böcker och prylar, resten av väggytorna var täckta av målningar, det var högt i tak, golvet var av trä och matplatsen bestod av ett slitet runt bord och fem udda stolar. Det luktade gamla böcker och rökelse och överallt hittade man små roliga prylar och detaljer. Dessutom spelades det gammal jazz från en liten laptop i bokhyllan, för att göra allting ännu perfektare.

David var jättetrevlig och rolig, han hade gjort sallad med bulgur eller något liknande, och vi satt och pratade om myggor och rasister ett tag tills hans kompis ringde och frågade om vi ville hänga med ut på något ställe som hette någonting i stil med Prater Sauna. Visst, sa vi, och började febrilt leta efter någonting i ryggsäckarna som var någorlunda rent och snyggt. Lite senare dök hans kompisar upp, snacka om coola katter/laid-back lads/sköna snubbar/osv. Snyggt klädde, trevlige Garrit, sköne Petjo, skäggige Martin som hade hörlurar runt halsen hela kvällen.

Efter att de hade suttit och chillat ett tag begav vi oss ut för att leta efter en taxi. Vi fick dela på oss, vi åkte med David i en taxi och kom dit lite tidigare än de andra. Dessutom stannade taxin på fel sida, så ett ögonblick trodde vi att det var stängt. Men det var det inte, och när de andra kom så traskade vi in. Jag orkar inte skriva så mycket om kvällen, men det var sjukt roligt. Petjo och vi började planera en bergsvandring till exempel, han var verkligen "skön snubbe" personifierad. Vi hade bestämt med David att vi skulle åka hem vid tre, men vi insåg att det var för roligt, så vi sköt på det och kom hem vid fyra. David kokade te och vi satte oss vid bordet och drack det under tystnad. Sen borstade vi tänderna och gick och lade oss, nöjda och glada.

På morgonen hörde vi hur David stökade omkring, lämnade lägenheten, kom tillbaka och började laga mat. Den söta personen hade frågat oss vad vi gillade för frukost, och eftersom Maya hade svarat ägg och jag hade svarat flingor så hande han gått och handlat och stod och lagade värsta frukosten åt oss. Dessutom kokade han jättegott kaffe med kanel och kardemumma med varm skummad mjölk och allt. Sen packade vi ihop våra grejer och lämnade motvilligt våra drömmars lägenhet och charmtrollet David för att spendera några timmar på stan och sen flytta in hos vår nye polare Petjo.

Laufen och Salzburg

Nästa anhalt var lilla Laufen, ett sömnigt samhälle på gränsen till Österrike. (Jag älskar att använda "sömnig" för att beskriva städer). Anledningen till detta var att Maya har en bekant familj där som hon besöker varje år, gulliga familjen Riemann. Men det var en lång resa dit, genom hela Tyskland. Vi åkte på kvällen från Berlin, och insåg till vår fasa att vi började bli hungriga. Inte hade vi med oss någon mat heller, det hade vi helt enkelt inte tänkt på. Och eftersom mat på tåg alltid är både äckligt och dyrt kände vi oss lite strandsatta. Vi hade ett byte i en stad som helle Halle, men det var mitt i natten och vi vågade inte tro att det skulle finnas något att äta där.

Det visade sig dock att det var en ganska stor station, men klockan var ju fortfarande sent, så allt var stängt. Utom McDonald's. Och vi hatar McDonald's. Så jag och Maya satte Sara till att vakta väskorna och gick ut i kanske fem minuter för att leta efter en öppen mack eller något. När vi kom in efter att inte ha hittat något hade stationens enda duva lyckats bajsa rakt på Saras axel, vilket sen orsakade att vi kastade oss på marken i panik varje gång en duva flög mot oss under hela resan. Duv-incidenten var både lite komisk och tröttsam, så vi kröp till korset och köpte varsin skitäcklig hamburgare på Donken. Sen hoppade vi på tåget mot München och försökte sova. Det var helt packat med backpackers i vår vagn, från bagagehyllorna hängde alla remmar och snoddar från ryggsäckarna ner som en tät frans.

På morgonen i München hade vi lite tid att köpa frunkost, och jag fick lite efterlängtad yoghurt. En burkyoghurt med müsli i ett av hörnen, ett knuspige ecke! Ordet knusprig förföljde oss genom hela Tyskland och Österrike, ett fantastiskt ord. Betyder knaprig eller krispig, om du inte kunde räkna ut det själv. Sen åkte vi den vackra biten till Salzburg och tittade på alperna genom fönstret. Från Salzburg åkte vi till Laufen som ligger på den tyska sidan. Halva stan ligger i Tyskland och andra halvan i Österrike. En söt liten stad med gästvänliga människor och söta bagerier.

I Laufen bodde vi som sagt hos Familjen Riemann, en jättemysig familj bestående av mamma Barbara, pappa Uwe, dottern Dana och sönerna Leon och Timo (Timo dök inte upp förrän sista dagen). Dagarna hos Riemanns var minst sagt lugna. Och vi blev väl utfodrade och höll oss mycket rena och fina. Vi har fått träffa jättemånga trevliga tyskar, som en vän-familj till Riemanns som bjöd över oss på middag och dessutom ordnade gratis boende åt oss i Wien utan att vi riktigt hann med. Pappan Hannes ringde sin bekante David så fort vi bara nämnde att vi funderade på att åka till Wien, och vips var allting ordnat. Alla sa att vi helt enkelt måste åka och bo hos David, eftersom han var så ung och snygg, så vi måste ju passa på. Visst, tänkte vi.

(Ett sidospår: En sak vi reflekterade mycket över under tiden i Tyskland var alla dessa cyklister. Som proffscyklar liksom, alla dessa solbrända medelålders män med sina tighta kroppar i tighta små dräkter som svischade förbi på sina små livsfarliga cyklar. Såna ser man inte ofta i Sverige)

Dagarna i Laufen förflöt stilla, vi solade, badade, brände oss, åt god mat, spelade Uno och kindspelet, jag åkte livsfarlig motorcross, vi kastade macka, vandrade lite i Alperna och spelade badminton. Vi besökte Salzburg på riktigt en dag, lyssnade på fantastiska gatumusikanter, åt Mozartkulor och gick i trappor. Sen var det dags att lämna familjen R, det var sorgligt eftersom de var så himla mysiga allihopa. Men vi hade nya mål i sikte; att åka till Wien och se efter hur snygg David var (lol). Wien är en lustig histora som jag berättar någon annan kväll.

Första etappen och Berlin

Sara och jag startade resan i Luleå utan Maya, som befann sig i Värmland. Vi skulle möta henne i Malmö, och sen åka tillsammans mot Berlin. Vi hade tur och tåget var nästan tomt, så jag och Sara kunde ta två säten var och sträcka ut oss på; lyx! Dagen efter anlände vi till Malmö och träffade en glad och solbränd Maya som hade haft gott om tid i Malmö och handlat mat åt oss. Vi gick ut från stationen och satte oss på en bänk vid kanalen, åt och jämförde min och Saras ej existerande solbränna med Mayas coola kajak-paddlar-bränna.

Efter en stund var det dags att sätta sig på tåget mot Köpenhamn. Efter det tåget bytte vi till ett ICE-tåg, ett tyskt tåg. ICE-tågen är helt klart de bästa tågen jag har träffat på; tysta, snabba, rena, bekväma. Toaletterna är fantastiska, träpanel, helspegel och spotlights. Efter en stund på tåget sa rösten i högtalarna till oss att det strax var dags för tåget att åka ombord på färjan mellan Danmark och Tyskland, något som vi inte ens hade tänkt på. Färjan var jättestor, med tax free-butiker och restauranger och allt. Vi stod uppe på däck med vinden i håret och skrattade åt hur roliga haremsbyxor blir när det blåser mycket. Det var härligt med en överdos av vind och syre efter ett dygn på tåget.

Sent på kvällen anlände vi till Berlin, vid elva tror jag att det var. Berlins tågstation är helt jäkla enorm, hundra våningar och tusen perronger, minst! Så det var ganska skönt att Gerhard, gubben vi skulle bo hos, mötte oss där. Ah, Gerhard ja. Resten av luffen har vi desperat försökt förtränga denne hemske man, jag mår illa när jag tänker på honom. Han är Mayas mormors gamla krigsbarn, närmare sjuttio år och ser exakt ut som en rödlila mullvad. Han sände ut allmänt obehagliga vibbar, mot oss var han trevlig, men inte mot andra. Dessutom var han en riktig jävla rasist, och då tappar man i princip allt värde som människa. Men ja. Vi bodde gratis. Hrm.

Så vi kom fram till Gerhards lilla lägenhet och han ville bjuda på champagne, men vi tackade vänligt med bestämt nej. Vi ville bara gå och lägga oss, så vi bäddade upp i den lilla bäddsoffan där vi skulle sova alla tre. Han erbjöd att en av oss kunde sova inne hos honom, men vi tackade bestämt nej till det också, förvånandsvärt nog.

Det var verkligen skönt att få sova ut ordentligt, och vi vaknade upp riktigt peppade på att utforska Berlin. Vi hade fått tips om att se ett enormt monument av Stalin i Treptower Park, och det kunde vi såklart inte motså. Alltså, detta monument. Det är svårt att beskriva det, det var så mäktigt. Det var en jättestor plats med en massa minde monument, trappor och avsatser, och längst bort i ena änden på en hög piedestal stod en huge staty av Stalin, helt kolsvart, med ett långt svärd i ena handen och ett barn på andra armen och dessutom krossar han en swastika med sin enorma stövel. Så överådigt komiskt och hemskt respektingivande på samma gång, man förstår verkligen vilken makt man har om man bygger ett sånt monument. Om du någonsin åker till Berlin måste du besöka Stalin, det går bara inte att missa.

Jag gillar verkligen, verkligen Berlin. Det är så vackert och slitet på samma gång, och man ser fortfarande stor skillnad på öst och väst, mer än jag hade förväntat mig. Jag som fullkomligt älskar öde, förfallna och gamla hus fick verkligen mycket av det. Det är hemskt så skadade många hus är, man kan fortfarande se massor av hus med fasader skadade av bombsplitter och nedsvärtade av bränder och rök. Berlin kändes så verkligt på något sätt, det kändes verkligen att det har hänt saker där och jag kände liksom sympati för staden. Jag vet inte, det låter töntigt, men Berlin kändes så personligt och öppet. Och det finns verkligen sjukt mycket grafitti och gatukonst i Berlin, jätteroligt. Vi hittade hela tiden nya små fantastiska konstverk.

Nästa dag i Berlin började vi med att besöka Victoriaparken, en relativt vanlig park, fast finare! Man gick upp för en kulle, på slingriga små vägar förbi vattenfall och lummiga träd. Där låg vi och frös lite, läste, tittade på hundar som lekte och bara chillade (något som vi är sjukt bra på). Sen skulle vi in till staden och bli bjudna på lunch av Gerhard. På vägen dit började det regna hur mycket som helst, det var helt galet. Så vi sprang från markis till markis till restaurangen för att försöka undvika att bli helt genomblöta. Det var en jättelyxig och mysig restaurang, men stämningen var lite tryckt. Kanske för att vi inte alls gillade Gerhard. Kanske. Men gratis lunch är gratis lunch, och sånt gillar vi. Maten i Berlin var i och för sig superbillig, vi köpte varsin stor portion av nudlar med grönsaker och kyckligt för typ 25 kr en dag.

Sista dagen i Berlin blev vi bjudna på superlyxig brunch av denne hemske gubbe igen, men nu var i alla fall hans ex-flickvän Alicja med och lättade upp stämningen lite. Fast lite obekvämt var det ändå, eftersom vi inte riktigt kunde komma över att hon var 28 år gammal. 28! Och han var 70! Hon var trevlig, öppen och helt anti-rasist, ungefär totala motsatsen till Gerhard. Men brunchen var hur god som helst, den kommer jag minnas resten av mitt liv. Flera sorters bröd, färskpressad apelsinjuice, salami, rostbiff, skinka, kalkon, färskost, brieost, grönmögelost, getost, vanlig ost, wasabigelé (!), vindruvor, jordgubbar, pannkaksknyten med färsk frukt och vaniljyoghurt. Tänk att få börja varje dag med en sån frukost...

Den dagen spenderade vi med Alicja. Hon visade oss Kreuzberg, som är lite ungt och hippt och fullt av goda turkiska restauranger och affärer. Jag gillade verkligen killen som stod ovanpå sin pimpade röda skåpbil och spelade gitarr och sjöng mitt på gatan och husen som var målade som att det hade stänkt stora fläckar av röd färg på dem. Vi pratade om Berlin, drack turkiskt kaffe, gick i billiga klädaffärer och åt middag på en turkisk restaurang. Sen åkte vi till Alex, Alexanderplatz, och tittade på folkliv och världsklockor. Efter det var det dags att säga hejdå, sorgligt eftersom vi verkligen gillade Alicja. Roliga Alicja som blir avgudad av sin och pojkvännens och pojkvännens dotters katt, en katt som hon inte gillar alls. "I didn't want this animal, but what could I do, you know? These people, they wanted this cat, what can I do? This animal, he loves me, but I don't like him, what can I do? D:" Kanske träffas vi igen. Jag och Berlin kommer i alla fall träffas igen.

På kvällen började vi resan mot Laufen, i södra tyskland.

Hem ljuva hem...

Jag har återvänt till Sverige (för någon dag sen). Till Blekinge närmare bestämt, för att spendera någon eller några veckor på denna lilla karga ö där vår sommarstuga står. Luffen var... fantastisk. På alla sätt. Jag har gjort tusen roliga saker, träffat tusen roliga människor och sett tusen nya platser.

Ställena vi stannade på blev dessa:

Berlin

Laufen

Salzburg

Wien

Venedig

Florens

Rom

Vernazza

Paris

En del saker har varit sjukt jobbiga, som att sova utanför tågstationen i Nice i väntan på ett Paris-tåg, på asfalten en fredag- eller lördagnatt i sällskap av alkisar och knarkare, eller att desperat försöka sova på sitt obekväma säte på tåget mitt i natten någonstans i tyskland medans sex aspackade tyska metalfans sitter bakom en och försöker fyllegrowla och sjunga hela natten. Eller vansinnig hetta i Rom när man tillsammans med tretusen tyska turistgrupper försöker titta på Colosseum medans man försöker ignorera allt skrik och kiv och trafik runt omkring en, eller alla sura och dissiga biljettinformationspersoner som hatar hela världen och verkar göra allt för att förstöra för oss.

Men det mesta har varit helt fantastiskt. Som Stalin-monumentet i Berlin, gästvänliga människor i Laufen, gatumusikanter i Salzburg, folk och fest i Wien, underbara masker i Venedig, vackra byggnader i Florens, enorma Colosseum i Rom, lugn, bad och sol i Vernazza och stillsamt liv och billiga kläder i Paris.

Jag kommer lägga upp fler och mer ingående berättelser om resan senare, bilder kommer eventuellt upp på bilddagboken! Det är så mycket bara, tre veckors intensivt resande blir en del att skriva om.

(Nog var det skönt att komma hem, men jag saknar redan luffen. När reser någon någonstans med mig nästa gång?)

Hejdå Sverige

Dags för tre efterlängtade veckor på järnvägarna i Europa. Vi börjar med Berlin, dit vi ankommer imorgon kväll. Jag kommer definitivt inte blogga, men kanske kan ni få ett ett vykort! Sen kommer jag kanske lägga upp utvalda delar ur min rese-loggbok.

Vi ses!

Vilket möte

Ännu ett inlägg om mitt jobb och den hemska mänskligheten. Igår vid sju-halv åtta, när jag redan hade jobbat sen 12, och redan var trött sen dagen innan, och hade ont i benen och fötterna, och var hungrig och less, så skulle såklart en av Luleås alkis-kändisar dyka upp. "Nooo...!", tänkte jag, efterson jag vet hurdan han är. Men han verkade inte vara särskilt full, så jag serverade honom ändå en öl. Det visade sig ändå att han var helt tjoho redan, och han verkade mer hög än full. Ännu värre alltså.

Så han satt vid sitt bord och drack sin öl och mumlade och grymtade och var jobbig, fast diskret jobbig. Det var inte så mycket gäster, och inga som satt nära honom heller, så det var ganska lugnt. Men sen började han gå på mig när han gick förbi, sa att jag var snygg och söt och undrade vad jag hette och hur gammal jag är och så vidare. Jag fick jordens största äckelrysningar och sa att jag inte tänker prata med honom, och han inte får fråga mig såna saker eller säga så till mig, och jag svarade självklart inte. Men han fortsatte bara, och då sa jag åt honom att det var dags att gå, att han ändå inte hade något mer att göra här eftersom hans öl var slut och han definitivt inte skulle få köpa mer. Han kom fram till kassan och stod och stirrade på mig och frågade en massa saker, och då blev jag ännu mer less och gick in i köket. När jag kom ut igen efter en stund så såg jag honom inte, och frågade min jobbarkompis om han hade gått. Men nej, han hade tydligen satt sig vid ett bord med några andra gäster! Ett stackars ungt par som var jättebesvärade och inte visste vad de skulle göra. JOBBIGT. Min jobbarkompis stod i kassan och tog betalt av några andra, så han kunde inte gå dit och köra ut honom. Alltså fick jag göra det.

Så jag gick upp dit och sa att han verkligen skulle gå nu, att jag skulle ringa polisen och att han absolut inte har någonting mer här att göra osv osv. Då höll han på och tjorva och ville fortfarande inte gå, så jag gick för att ringa polisen. Men då kom min jobbarkompis och chefens man och knuffade och drog ut honom med våld, sen fick de stå på gatan och skrika åt honom och hålla honom därifrån.

Jag var helt darrig resten av kvällen, såna här saker har hänt förut, men det är ändå hemskt och jobbigt. Jag blev jätteledsen och äcklad och jag får fortfarande rysningar och känner mig illamående bara jag tänker på det. Då är det tur att det finns såna som Sälen, som bjuder in en på te och scones på kvällen och pratar om helt andra saker i flera timmar så att man glömmer bort allting.

Äckliga, hemska människa. Du ska dö snart! :(

Jobb

Jag har jobbat elva timmar idag. Och sprungit omkring som en idiot ungefär 10 av de timmarna, eftersom det var vansinnigt mycket folk under dagen. Helt fullt. Men jag är inte så slut nu som jag trodde att jag skulle vara, kanske beror det på allt kaffe jag har hällt i mig. Huvudet är piggt, benen trötta. Åt konstig grillad fisk till middag på jobbet. Vi hade mycket internationella besök idag, tre dudes från Japan, två dudes från England och en hel massa finnar och norrmän såklart. Nu ska jag... vila. Bara två dagar kvar att jobba...!