Efter en stund var det dags att sätta sig på tåget mot Köpenhamn. Efter det tåget bytte vi till ett ICE-tåg, ett tyskt tåg. ICE-tågen är helt klart de bästa tågen jag har träffat på; tysta, snabba, rena, bekväma. Toaletterna är fantastiska, träpanel, helspegel och spotlights. Efter en stund på tåget sa rösten i högtalarna till oss att det strax var dags för tåget att åka ombord på färjan mellan Danmark och Tyskland, något som vi inte ens hade tänkt på. Färjan var jättestor, med tax free-butiker och restauranger och allt. Vi stod uppe på däck med vinden i håret och skrattade åt hur roliga haremsbyxor blir när det blåser mycket. Det var härligt med en överdos av vind och syre efter ett dygn på tåget.
Sent på kvällen anlände vi till Berlin, vid elva tror jag att det var. Berlins tågstation är helt jäkla enorm, hundra våningar och tusen perronger, minst! Så det var ganska skönt att Gerhard, gubben vi skulle bo hos, mötte oss där. Ah, Gerhard ja. Resten av luffen har vi desperat försökt förtränga denne hemske man, jag mår illa när jag tänker på honom. Han är Mayas mormors gamla krigsbarn, närmare sjuttio år och ser exakt ut som en rödlila mullvad. Han sände ut allmänt obehagliga vibbar, mot oss var han trevlig, men inte mot andra. Dessutom var han en riktig jävla rasist, och då tappar man i princip allt värde som människa. Men ja. Vi bodde gratis. Hrm.
Så vi kom fram till Gerhards lilla lägenhet och han ville bjuda på champagne, men vi tackade vänligt med bestämt nej. Vi ville bara gå och lägga oss, så vi bäddade upp i den lilla bäddsoffan där vi skulle sova alla tre. Han erbjöd att en av oss kunde sova inne hos honom, men vi tackade bestämt nej till det också, förvånandsvärt nog.
Det var verkligen skönt att få sova ut ordentligt, och vi vaknade upp riktigt peppade på att utforska Berlin. Vi hade fått tips om att se ett enormt monument av Stalin i Treptower Park, och det kunde vi såklart inte motså. Alltså, detta monument. Det är svårt att beskriva det, det var så mäktigt. Det var en jättestor plats med en massa minde monument, trappor och avsatser, och längst bort i ena änden på en hög piedestal stod en huge staty av Stalin, helt kolsvart, med ett långt svärd i ena handen och ett barn på andra armen och dessutom krossar han en swastika med sin enorma stövel. Så överådigt komiskt och hemskt respektingivande på samma gång, man förstår verkligen vilken makt man har om man bygger ett sånt monument. Om du någonsin åker till Berlin måste du besöka Stalin, det går bara inte att missa.
Jag gillar verkligen, verkligen Berlin. Det är så vackert och slitet på samma gång, och man ser fortfarande stor skillnad på öst och väst, mer än jag hade förväntat mig. Jag som fullkomligt älskar öde, förfallna och gamla hus fick verkligen mycket av det. Det är hemskt så skadade många hus är, man kan fortfarande se massor av hus med fasader skadade av bombsplitter och nedsvärtade av bränder och rök. Berlin kändes så verkligt på något sätt, det kändes verkligen att det har hänt saker där och jag kände liksom sympati för staden. Jag vet inte, det låter töntigt, men Berlin kändes så personligt och öppet. Och det finns verkligen sjukt mycket grafitti och gatukonst i Berlin, jätteroligt. Vi hittade hela tiden nya små fantastiska konstverk.
Nästa dag i Berlin började vi med att besöka Victoriaparken, en relativt vanlig park, fast finare! Man gick upp för en kulle, på slingriga små vägar förbi vattenfall och lummiga träd. Där låg vi och frös lite, läste, tittade på hundar som lekte och bara chillade (något som vi är sjukt bra på). Sen skulle vi in till staden och bli bjudna på lunch av Gerhard. På vägen dit började det regna hur mycket som helst, det var helt galet. Så vi sprang från markis till markis till restaurangen för att försöka undvika att bli helt genomblöta. Det var en jättelyxig och mysig restaurang, men stämningen var lite tryckt. Kanske för att vi inte alls gillade Gerhard. Kanske. Men gratis lunch är gratis lunch, och sånt gillar vi. Maten i Berlin var i och för sig superbillig, vi köpte varsin stor portion av nudlar med grönsaker och kyckligt för typ 25 kr en dag.
Sista dagen i Berlin blev vi bjudna på superlyxig brunch av denne hemske gubbe igen, men nu var i alla fall hans ex-flickvän Alicja med och lättade upp stämningen lite. Fast lite obekvämt var det ändå, eftersom vi inte riktigt kunde komma över att hon var 28 år gammal. 28! Och han var 70! Hon var trevlig, öppen och helt anti-rasist, ungefär totala motsatsen till Gerhard. Men brunchen var hur god som helst, den kommer jag minnas resten av mitt liv. Flera sorters bröd, färskpressad apelsinjuice, salami, rostbiff, skinka, kalkon, färskost, brieost, grönmögelost, getost, vanlig ost, wasabigelé (!), vindruvor, jordgubbar, pannkaksknyten med färsk frukt och vaniljyoghurt. Tänk att få börja varje dag med en sån frukost...
Den dagen spenderade vi med Alicja. Hon visade oss Kreuzberg, som är lite ungt och hippt och fullt av goda turkiska restauranger och affärer. Jag gillade verkligen killen som stod ovanpå sin pimpade röda skåpbil och spelade gitarr och sjöng mitt på gatan och husen som var målade som att det hade stänkt stora fläckar av röd färg på dem. Vi pratade om Berlin, drack turkiskt kaffe, gick i billiga klädaffärer och åt middag på en turkisk restaurang. Sen åkte vi till Alex, Alexanderplatz, och tittade på folkliv och världsklockor. Efter det var det dags att säga hejdå, sorgligt eftersom vi verkligen gillade Alicja. Roliga Alicja som blir avgudad av sin och pojkvännens och pojkvännens dotters katt, en katt som hon inte gillar alls. "I didn't want this animal, but what could I do, you know? These people, they wanted this cat, what can I do? This animal, he loves me, but I don't like him, what can I do? D:" Kanske träffas vi igen. Jag och Berlin kommer i alla fall träffas igen.
På kvällen började vi resan mot Laufen, i södra tyskland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar