Laufen och Salzburg

Nästa anhalt var lilla Laufen, ett sömnigt samhälle på gränsen till Österrike. (Jag älskar att använda "sömnig" för att beskriva städer). Anledningen till detta var att Maya har en bekant familj där som hon besöker varje år, gulliga familjen Riemann. Men det var en lång resa dit, genom hela Tyskland. Vi åkte på kvällen från Berlin, och insåg till vår fasa att vi började bli hungriga. Inte hade vi med oss någon mat heller, det hade vi helt enkelt inte tänkt på. Och eftersom mat på tåg alltid är både äckligt och dyrt kände vi oss lite strandsatta. Vi hade ett byte i en stad som helle Halle, men det var mitt i natten och vi vågade inte tro att det skulle finnas något att äta där.

Det visade sig dock att det var en ganska stor station, men klockan var ju fortfarande sent, så allt var stängt. Utom McDonald's. Och vi hatar McDonald's. Så jag och Maya satte Sara till att vakta väskorna och gick ut i kanske fem minuter för att leta efter en öppen mack eller något. När vi kom in efter att inte ha hittat något hade stationens enda duva lyckats bajsa rakt på Saras axel, vilket sen orsakade att vi kastade oss på marken i panik varje gång en duva flög mot oss under hela resan. Duv-incidenten var både lite komisk och tröttsam, så vi kröp till korset och köpte varsin skitäcklig hamburgare på Donken. Sen hoppade vi på tåget mot München och försökte sova. Det var helt packat med backpackers i vår vagn, från bagagehyllorna hängde alla remmar och snoddar från ryggsäckarna ner som en tät frans.

På morgonen i München hade vi lite tid att köpa frunkost, och jag fick lite efterlängtad yoghurt. En burkyoghurt med müsli i ett av hörnen, ett knuspige ecke! Ordet knusprig förföljde oss genom hela Tyskland och Österrike, ett fantastiskt ord. Betyder knaprig eller krispig, om du inte kunde räkna ut det själv. Sen åkte vi den vackra biten till Salzburg och tittade på alperna genom fönstret. Från Salzburg åkte vi till Laufen som ligger på den tyska sidan. Halva stan ligger i Tyskland och andra halvan i Österrike. En söt liten stad med gästvänliga människor och söta bagerier.

I Laufen bodde vi som sagt hos Familjen Riemann, en jättemysig familj bestående av mamma Barbara, pappa Uwe, dottern Dana och sönerna Leon och Timo (Timo dök inte upp förrän sista dagen). Dagarna hos Riemanns var minst sagt lugna. Och vi blev väl utfodrade och höll oss mycket rena och fina. Vi har fått träffa jättemånga trevliga tyskar, som en vän-familj till Riemanns som bjöd över oss på middag och dessutom ordnade gratis boende åt oss i Wien utan att vi riktigt hann med. Pappan Hannes ringde sin bekante David så fort vi bara nämnde att vi funderade på att åka till Wien, och vips var allting ordnat. Alla sa att vi helt enkelt måste åka och bo hos David, eftersom han var så ung och snygg, så vi måste ju passa på. Visst, tänkte vi.

(Ett sidospår: En sak vi reflekterade mycket över under tiden i Tyskland var alla dessa cyklister. Som proffscyklar liksom, alla dessa solbrända medelålders män med sina tighta kroppar i tighta små dräkter som svischade förbi på sina små livsfarliga cyklar. Såna ser man inte ofta i Sverige)

Dagarna i Laufen förflöt stilla, vi solade, badade, brände oss, åt god mat, spelade Uno och kindspelet, jag åkte livsfarlig motorcross, vi kastade macka, vandrade lite i Alperna och spelade badminton. Vi besökte Salzburg på riktigt en dag, lyssnade på fantastiska gatumusikanter, åt Mozartkulor och gick i trappor. Sen var det dags att lämna familjen R, det var sorgligt eftersom de var så himla mysiga allihopa. Men vi hade nya mål i sikte; att åka till Wien och se efter hur snygg David var (lol). Wien är en lustig histora som jag berättar någon annan kväll.