Tyvärr börjar jag glömma detaljerna kring resan dit, men jag minns att det var krångligt och varmt, men ändå skönt när man väl satt på sitt tåg. Om nu inte italienska tåg hade varit fruktansvärt dåliga så hade det nog varit helt okej. Men de vi åkte på var mest smutsiga, trasiga, varma, toaletterna var sjukt äckliga, det fanns inga lås och inget papper. Men på kvällen nästan framme i Vernazza upplevde vi det allra mest magiska tåg-ögonblicket under resan. Det var sent på kvällen, mörkt och ganska tomt på tåget. Vi skulle strax vara framme, och tåget gick längs med en bergssida, med bara vatten rakt ner åt ena hållet. Det gick mest i tunnlar genom berget, men då och då kom vi ut ur tunnlarna och kunde se ut. Mitt emellan två tunnlar stannade plötsligt tåget, och vi passade på att titta på utsikten utanför fönstret. Det var så underbart vackert och magiskt, bara havet framför en, och ett ensamt tåg som vi befann oss på. Och en stor, ljus måne mitt över havet som blänkte i vattnet, små vågor och lukten av hav. Då släppte alla spänningar från Rom och vi blev glada igen.
Så vi anlände såklart sent till Vernazza, klockan måste väl ha varit elva eller nåt, och vi hade ingenstans att bo och visste ingenting egentligen. Vi blev lite stressade av detta, innan vi kom ner i byn och insåg att det inte fanns någon anledning till oro, alls. Det var fullt av folk, liv och rörelse, lekande barn, folk vid uteserveringarna, gubbar och gummor som satt och pratade på svajiga plaststolar. Och det var så mysigt. Så fantastiskt och underbart, en liten, levande by med stenhus som trängde sig bredvid varandra, söta gränder och alla möjliga vinklar och vrår. Massor av lyktor och lanternor, färgglada parasoller över skraltiga bord där folk satt och drack vin, en upplyst pir i hamnen där folk satt och snackade. Och havet. Havet!
Vi blev så lyckliga och kände oss så hemma att all stress över boende bara försvann. Än sen om vi inte har nånstans att bo, det är väl bara att sova på piren! Men vi gick i alla fall runt och pratade lite med befolkningen, och fick tag på en liten söt tant som hyrde ut världens minsta och bästa rum åt oss. I rummet stod en säng. Punkt. I den fick alla tre plats, gott och väl, men så tog den upp exakt hela rummet också. Det var som att man öppnade dörren och klev direkt upp på sängen. Fantastiskt! Precis utanför vårat rum hade vi ett eget badrum, jättefräscht och fint. Vi dog lite av lycka. Sen minns jag faktiskt inte om vi tog en sväng på byn eller om vi somnade, men strunt samma. När vi väl gick och la oss så sov vi nog som tre små grisar.
Utdrag ur loggen:
"23/7 -09 Vernazza. Ca 12.00.
Det här är paradiset. Att få komma till en såhär vacker plats efter dammiga, panikartade Rom skulle nog för många människor vara beviset för att gud finns."
Vi började dagen med att köpa frukost och äta den på klipporna vid vattnet. Så underbart. Så underbart! Vi åt, solade, badade, solade, badade, åt, solade, badade. Vattnet var helt perfekt, svalt men inte isande och en helt fantastisk färg. Vi simmade ut en bit, till några klippor längre ut. Sara och Maya bestämde sig för att simma runt en liten udde och in i en typ lagun, men jag stannade längre in. Jag skulle klättra upp på klipporna, men då kom det en våg och jag slog emot klippan (som var ganska raspig och vass). Det gjorde lite ont, men jag tänkte inte på det och klättrade upp. Sen stod jag och kikade på de badande tu, tills jag kände att det fortfarande gjorde ont på låret. Så jag kände efter med handen, och när jag tog upp den framför mig var handflatan täckt med blod. Fatta chocken! Men själva såret var inte så mycket, tre rispor bara. Som i och för sig såg jäkligt badass ut! Och jag har fortfarande kvar märkena efter det. Nåja! Så småningom simmade vi in igen.
På eftermiddagen gick vi hem för att duscha och vila litegrann. Jag hade blivit jättesolbränd, det var härligt. Direkt efter att jag hade duschat däckade jag på sängen, helt utmattad efter att ha vilat en hel dag. Vi gav oss ut för middag, promenad och solnedgång. På kvällen satt vi på piren, åt glass, skrev brev, tittade på solen som gav sig av till andra sidan jorden. Då dök det upp ett gäng killar som slog läger en bit bort och drog fram ett antal olika instrument som de började spela på. Det var så fantastiskt fint och mysigt så att man knappt kunde tro att det kunde bli bättre. Men det kunde det tydligen. En lite äldre man dök upp med en stor ryggsäck, han satte sig en bit bort från killarna. Han började rota i sin ryggsäck, och då och då smög han sig bort till killarna och gjorde små trolleritricks! Han var en trollkarl! Han fick applåder och musik av killarna, som i sin tur fick en pizza av ett ungt par som kom dit. De började dansa till deras musik, samtidigt som gubben då och då smög sig dit med ett av sina små tricks. Vid ett tillfälle ropade en av killarna "Hey magic man! This song is for you!" Och så började de spela "Yellow Submarine" i en otroligt hysterisk och dansant version. Solnedgång på piren i Vernazza, levande musik, dansande par och en trollkarl. Livet skulle aldrig någonsin kunna visa sig från en bättre sida. Tack livet!
Tyvärr ville livet inte att allt skulle vara helt perfekt. Ungefär vid den här tidpunkten insåg jag hur svårt jag har för insikten att jag aldrig någonsin kommer träffa vissa personer igen, att vissa saker har ett slut. Alla vi träffade i Tyskland, dudesen i Wien, trollkarlen och spelemännen vi såg i Vernazza. Jag kommer nog aldrig träffa dem igen. Melankoliskt. Men så kan man ju inte bara tänka. Det var melankoliskt, men allt det underbara i stunden vägde helt upp och överlag var jag så vansinnigt lycklig. Resten av dagarna i Vernazza spenderade vi ungefär likadant. Sova, sola, bada, äta glass, bada, sola, äta pizza, sola, bada, äta glass. Den ultimata existensen.
Jag bara längtar till nästa gång jag får besöka Vernazza.
3 kommentarer:
Åååh, så underbart det låter. Så vill jag också ha det. NU!
Jag blir så längtansfull till min tågluff som förhoppningsvis kommer någon gång i framtiden då pengar och rätt sällskap finns. Jag vill också träffa fantastiska trollkarlar och åka smutsiga tåg längs bergkammar!
en tågluff är något som alla borde uppleva - och jag är alltid på! eller ja, så länge jag har pengar såklart.
Skicka en kommentar