Sen blir det lite virrigt. Vårt tåg från Savona var en kvart försenat och vi ankom egentligen fem minuter efter att tåget till Nice skulle ha gått. Men så såg vi att det stod Cannes på en avgångsskylt och vi sprang till tåget för att fråga. Maya stack in huvudet och frågade två backpackerkillar om det gick förbi Nice, men de visste inte. Så hon frågade en snubbe inne i tåget, han sa ja och vi jublade. "Oh, it did? That's great!" sa killarna, vi kände oss lättade och klättrade upp till sittplatserna på andra våningen. Och franska tåg är inte ens i närheten av italienska tåg. De är rena, snygga, fräscha och underbara. Det kändes som att vi hade hamnat i extra lyxig första klass eller något, så fint var det. Tyvärr hamnade vi precis mittemot några jobbiga, rika amerikanska tjejer som pratade om sina föräldrars rika vänner. Men vi hann med tåget!
"25/7 -09 Utanför tågstationen i Nice ca 01.00
Uh, nästa tåg till Paris går inte förrän 06.39 och vi blev just utkörda från stationen. Så vi har lagt oss (ojoj nu kom polisen, men det är inte oss de vill åt, haha. Shit vilka vapen...!) på gatan utanför stationen, Sara och Maya ska försöka sova ett tag först, sen ska jag försöka slumra lite."
Ja, vi rullade ut våra små skynken och sovsäckar och lutade oss mot ryggsäckarna och försökte sova i pass. Jag hade som sagt första passet. Det var... händelserikt. Först dök det bara upp blandat berusat folk, helt harmlösa men lite störiga eftersom alla, ALLA, frågade efter cigaretter. På franska, såklart. Sen dök det upp en sliten, ganska ung snubbe med blå shorts som satte sig en bit bort och snackade lite. Han var snäll, men han såg lite risig ut stackaren. Han satt där ett tag och chillade, sen kom det en jobbig gubbe och började prata alldeles för mycket som jag inte förstod något av. Han vägrade gå och fattade inte vad jag sa, men killen med shortsen sa åt honom att sticka, så då gjorde han det. Det var skönt, och väldigt bra gjort av killen. Efter det dök världens skabbigaste pundarpar upp. En kvinna och en man som inte var så himla fräscha, och bråkade gjorde de också. Kvinnan började plötsligt puckla på sin dude med en krycka hon hade och hon började vingla omkring precis på oss. Hon stod bokstavligt talat grensle över Sara och svingade sin krycka. Jag duckade och önskade mig desperat någon annanstans, men Sara rörde inte en min. Hon sov vidare. Sov vidare! Medan en galen, hög kvinna stod över henne och slogs med en krycka och skrek. Helt otroligt. Men snubben med de blå shortsen lugnade ner henne också, så hon flyttade på sig och sen lufsade de iväg. Efter ett tag gick killen med shortsen också, och vi bytte pass.
Det gick förvånansvärt bra att sova faktiskt, jag somnade ganska bra och vaknade inte förrän en kille gick förbi och spelade Michael Jackson jättehögt på mobilen, samtidigt som ett gäng stod bredvid och tjatade på varandra om cigaretter. Det var sjukt jobbigt, men jag kunde inte låta bli att tycka att det var helt hilarious. Wacko Jacko ovanpå alltihop liksom.
Klockan blev i alla fall fem och stationen öppnade. Vi gick in och lade oss på golvet i vänthallen ett tag. Sen tänkte vi fixa med biljetterna, men då sa alla att det var helt fullt på tåget och vi var tvungna att vänta till nästa. OH NO. Maya gick och charmade konduktören, som till sist gav med sig och lät oss hoppa på. Tack, snälle, fine konduktören. Du räddade dagen. Här fick Maya också resans bästa kommentar av en snubbe på stationen. Något i stil med "You're so beautiful! Your body... It looks so strong!"
Vi var så tacksamma och glada över att fått komma med på tåget, men vi hamnade bredvid två äckliga barn som åt äckliga mackor med äcklig skinka som luktade äckligt, dessutom köpte vi jordens äckligaste äckelmacka, så vi började må illa. Särskilt Sara. Det var inte alls roligt. Vi drömde om havregrynsgröt. Och till sist nådde vi Paris... Vilken lycka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar