Vi ankom till Paris med en åksjuk Sara och ingen aning om vart vi skulle försöka hitta boende. Så vi placerade Sara i vänthallen med ett grönt äpple och gick iväg för att hitta nån slags information om saker och ting. Vi valde ett vandrarhem väldigt nära stationen, rummet låg på femte våningen men det var superbra ändå eftersom vi hade ett helt eget rum. Vi hade frågat efter dorms, blev skickade dit och tyckte att priset var ganska okej för sovsal. Men tydligen var det eget rum som gällde, och vilken otrolig lycka det var efter natten på gatan. Våra drömmar om boende var enkla: inga knarkare och alkisar, en madrass, en dusch och varsin tallrik med havregrynsgröt och blåbär. Gröten fick vi inte, men de andra drömmarna uppfylldes lätt.
Så, vi tog en tupplur. Och jag hann sova förbi både att de andra plockade med packningen, duschade och att Sara gick till Btssb och köpte en väska. Det var så skönt att sova. Med en madrass, ett tak och en låst dörr! När jag vaknade från min koma ville Sara och Maya ut och se stan. Eftersom min sovgrop var flera mil djup kändes det omöjligt att någonsin lämna min säng igen, men de tvingade upp mig som tur var. Vi åkte till Montmartre, satt och kikade på tusen folk och glodde på en rolig lindansare med leopardbyxor och bara trivdes alldeles utmärkt. Sen åt vi vietnamesisk hämtmat som var delikat. Och efter det var det hem och sova igen.
Dag två tänkte vi turista ordentligt. Vi började med att se Eiffeltornet nedifrån och utsidan av Notre Dame. Sen skulle vi gå längs Champs-Élysées upp till triumfbågen och sen ner till Louvren, men hejdades på vägen av groteska mängder av folk. Dessutom var det proppat med poliser, så vi tänkte att det kanske var nån slags demonstration på gång. Men folk såg så glada och uppsluppna ut... Gick bara runt och gjorde ingenting... Jättemånga gula tröjor... Som det står Tour de France på...? Aha! Då gick det upp ett ljus för oss, självklart var det Tour de France som var i farten. De skulle cykla förbi just där, just den dagen. Och det hade vi helt missat. Det var verkligen bra jobbat.
Nå, så vi trängde oss där med tusen miljarder andra folk och vill egentligen bara därifrån, men det var avspärrat överallt. Vi blev hulken på allt folk som spärrade vägen för oss, och gick förgrymmade en omväg för att ens få komma ut från området. Till sist nådde vi i alla fall glaspyramiden, som var vårt mål. Vi beundrade den ett tag, godkände, och gick vidare.
Efter detta åkte vi ut i utkanten av Paris och gick på en billig marknad och köpte en massa billiga kläder och prylar. Det var trevligt. Men vi hade fått veta att det skulle vara en loppmarknad, så lite besvikna blev vi. Efter shoppandet åkte vi till Montmartre igen och satte oss och chillade på en bänk ovanför en trappa. Upp för trappan kom det sen ett gäng spanska killar, varav en frågade oss var vi kom ifrån. När vi svarade Sverige så vände han sig mot sina polare och ropade på spanska "De är svenskar! :D:D" De frågade oss om vi ville bli guidade runt Montmartre, men vi tackade nej. Guidning i Paris av spanska turister, wtf. Sen frågade de om vi skulle med ut ikväll, men i tackade nej igen. Förvånande nog.
Så småningom masade vi oss upp till trappan vid Sacré-Cœur igen, och satte oss och lyssnade på musik. Det satt en lustig, kedjerökande italienare bredvid mig som envisades med att kackla på italienska med mig trots att jag upprepade att jag inte förstod. Men han fortsatte bara babbla. Han höll ett långt tal om någonting som han uppenbarligen ville ha svar på, men när jag bara tittade oförstående på honom så gjorde han en liten konstpaus och sen gav han mig en high-five. Och efter det gick han. Vilket möte.
När det började bli mörkt lufsade vi upp till torget och satte oss på en aaaalldeles för dyr restaurang för att unna oss en riktigt välförtjänt efterrätt och kaffe. Restaurangen valde vi enbart för att servitörerna är utklädda till gammeldags sjömän, så himla gulligt. Man blev ju kär i allihopa. Där drack vi världshistoriens godaste cappuchino. Vi satt och pratade i flera timmar, och när det blev för sent åkte vi motvilligt tillbaka till vandrarhemmet. Jag älskar Paris. Men det går ju inte att inte älska Paris.
Nästa etapp på resan blir... Hemresa! Tyvärr.
1 kommentar:
Jag vill också! Italien, Paris, allt verkar så underbart. Avundsjuk på dig!
Skicka en kommentar