Rom

(Kom på en sak jag faktiskt vill göra; blogga om vår Rom-vistelse! Varsågoda.)

Ja, Rom. Vilken upplevelse. Vilka blandade känslor. Börjar med ett utdrag ur reseloggen:

"21/7 -09 På vandrarhem i Rom ca 08.30

Gah, vilken jobbig kväll igår! Och vilket jobbigt vandrarhem! Det ligger helt ute i tjotahejti, så vi hade det inte helt lätt när vi skulle hitta dit igår vid midnatt. Grr. Det är inte värt 150:-, blurrrrrhhh (otydliga krumelurer)."

Ja, vi skulle som sagt ta oss ut till vandrarhemmet mitt i natten, och vi hade inte den blekaste aning om var det låg. Nu minns jag inte riktigt längre hur vi försökte lösa det, men jag minns en enda sörja av otydliga tunnelbanekartor, telefonsamtal, tunga ryggsäckar, bussar och till sist i ren desperation en taxi som efter lite förvirrning hittade rätt. Det var jävligt jobbigt alltså. Humöret var inte direkt på topp då, kan man säga.

Men vi kom i alla fall fram till vandrarhemmet, och vilket kasst ställe. Mitt ute i en sliten förort som påminde lite om miljön i "Gomorra", ett fult och trasigt hus med en liten sjaskig trädgård utanför, och till råga på allt så hette det "Peter Pan Youth Hostel". Vad är det för himla namn? Vi blev visade till våra sängar i en sovsal i källaren, i ett rum som mycket uppenbart varit tvättstuga. Men det var i alla fall ingen annan som sov i vår sovsal den första natten, så vi behövde inte vara så tysta. Och vi hade toalett och handfat i anslutning till rummet så vi slapp springa i korridoren. Vi somnade ganska snart, det var i alla fall en oändlig lättnad att vara framme.

På morgonen gav vi oss ut för att köpa frukost och lyckades efter många om och men ta oss in till stan. Det var inte enkelt. Vi åkte först in till Colosseum och satte oss utanför och åt vår frukost i värmen. Colosseum är helt fantastiskt, vilken enorm byggnad. Skithäftigt. Men! Hela Colosseum fungerar ungefär som en rondell för tung trafik, och på den enda yta runtom själva byggnaden där det inte kör bilar är det fullproppat av en triljard tyska/amerikanska/kinesiska turistgrupper med små fjantiga mössor och nyckelband. Fruktansvärt mycket folk. Och fruktansvärt varmt, men det hade vi väl förväntat oss. Vi åt upp frukosten (som bestod av yoghurt, digestivekex, banan och torrt bröd med smaklös ost) och stålsatte oss för dagens enorma prövning: att uppleva Rom utan att dö.

Vi vandrade runt Colosseum lite, vi orkade inte gå in eftersom kön var lika lång som kinesiska muren, och vi nöjde oss med att se det utifrån. Otroligt häftigt, det tål i alla fall att sägas många gånger. Det var definitivt värt trafiken, värmen och trängseln. Sen gick vi vidare till Forum Romanum, och hur många gånger Sara än försökte förklara för oss obildade kunde vi inte riktigt greppa exakt VAD det varit en gång i tiden, men det var ett fantastiskt ställe. Ja alltså, vi fattade väl ungefär vad det varit. En samlingsplats för olika saker, ehe. Vi kan lämna min obildning nu.

Det var FRUKTANSVÄRT varmt. Uppe på en kulle, ingen vind, inget syre, ingen skugga, bara sol sol sol sol sol. Man kunde nästan höra hur det fräste när det stekte på axlarna. Ja, det var inte 40 grader i och för sig, det kan man väl vara glad för. Men i alla fall uppåt 34-35 grader kanske, och det räcker och blir över för oss. Särskilt Sara hade det tugnt i värmen, hon hade så varma kläder på sig.

Nå. Forum Romanum var gratis för oss européer under 18, det var sweet. Och det var enormt. Det täckte en jättestor yta, och det fanns så mycket olika saker att se. Ruiner av byggnader som var helt otroliga, nu minns jag inte exakt allt vi såg, men det var helt klart värt besväret. Det är något speciellt med romerska ruiner, nån slags storhet och mäktighet som inte riktigt försvinner trots att de är just ruiner. Uppe på toppen satte jag och Maya oss i skuggan, tog av oss skorna och sköljde fötterna i iskallt vatten som vi fått från de fantastiska dricksvattenfontänerna. Det kan ha varit den bästa stunden på resan. Så fantastiskt skönt var det, att skölja bort allt damm och allt varmt.

Nu kommer jag tyvärr inte ihåg exakt vad vi gjorde resten av dagen, eller exakt vad vi gjorde dagen därpå, men det mesta minns jag nog. Vi led ganska mycket ett tag när luften totalt gick ur oss, vi tappade all energi samtidigt alla tre och satte oss bara ner nånstans i stan och gnällde. Det var långt till alla tunnelbanestationer och vi var varma och trötta. Det finns ungefär tre t-banestationer i hela Rom, kändes det som, så vi hade inget val förutom att gå. Vi kämpade oss till Fontana di Trevi, som var otroligt vacker och imponerande. Verkligen fantastisk. Men så sjukt proppat med folk såklart. Sen såg vi Pantheon tror jag, bara för att det var på vägen. Men vid det laget var vi så lessa att vi inte orkade bry oss så mycket, i alla fall jag och Maya. På något sätt lyckades vi ta oss hem i alla fall, allt är bara ett geggigt töcken nu.

Dagen efter besökte vi Vatikanen. Också skithäftigt, och man behövde faktiskt inte köa så länge. Först gick vi fel precis efter att vi hade kommit in och hamnade bland påvegravarna där folk satt och grät, sen råkade vi gå ut och var tvugna att köa och gå igenom metalldetektorerna igen. Minns inte mycket detaljer egentligen, Peterskyrkan var HUGE. Väldigt mäktig. Sen satte vi oss utanför och åt banan för att stärka oss inför besöket i Sixtinska kapellet. Och det är en lång historia...

Vi lyckades hitta dit, köade, betalade, kom in och fick gå igenom tusen och ett rum med religiös konst för att nå kapellet. Visst var det häftigt i början, men efter att ha sett tretton miljarder bilder av Jesus och hans lärjungar och tjocka änglar blir man ganska mätt. Lägg till en massa folk och dålig luft så blir det ännu roligare. Efter vad som kändes som ungefär fyra timmar nådde vi i alla fall kapellet, och där var det ännu sämre luft, ännu mer proppat med folk och ännu jobbigare. Jag och Maya hade helt tappat all fascination för religiös konst för resten av våra liv, så vi trängde oss fram, kastade en blick i taket på "Gud skapar Adam" och "Den yttersta domen" och sprang ut. Sara hade lite mer intresse av att titta noga, så hon blev kvar en liten stund. Sen insåg vi att vi hade bråttom till tåget, för att allt skulle bli ännu roligare. Så vi fick springa genom korridorerna och skynda oss som satan. Föreställ dig bara värme, stress, långsamma italienare i bagageutlämningen där vi hade låst in väskorna och dyra mackor så har du bilden av oss påväg till tåget. Stackars killen i bagageutlämningen som försökte skämta lite med Maya, han möttes av dödens blick. Reseloggen igen:

"22/7 -09 Tåg mellan Rom och La Spezia ca 17.15

Usch, Rom! Aldrig mer! Jag orkar inte skriva något mer än att vi har dött av värmen. Flera gånger om.

-

Samma tåg, lite senare.

Okej, vi var i Vatikanen idag och det var skithäftigt, bla bla bla. Men alltså. Solen, värmen, trafiken, turisterna, italienarna! Inga skyltar nånstans, alla skickar en åt fel håll hela tiden. Det har varit en skitjobbig dag. Nu sitter vi på ett smutsigt, äckligt, fult, varmt och försenat tåg på väg mot Vernazza. Det känns som att vi aldrig kommer bli av med Rom.

-

Vi är hungriga, trötta och vattnet har varit slut i flera timmar."

Sammanfattningsvis kan jag säga att Rom var skithäftigt och asjobbigt, varmt, kladdigt, dammigt och kaosartat. Åk aldrig dit på sommaren! Som Maya sa: "Det känns som att Rom är fastkletat som en hinna över hela kroppen och är omöjligt att tvätta bort".

Vi har till och med skrivit på ett kontrakt till varandra att vi aldrig mer ska åka tillbaka till Rom. Den staden visade sig inte riktigt från sin bästa sida när vi var där... Men visst var det häftigt.