Teater gånger två

I tisdags såg jag Teaterhöskolans pjäs "Duvorna". Den var underbart bra, jag har bara fina minnen från alla teaterhögskolans pjäser som jag har sett. På sista tiden har själva Norrbottensteaterns uppsättningar inte varit så fantastiska, men skolan däremot; underbart bra. Kanske är de mer pigga och ambitiösa, kanske är de lite knäppare, kanske är det den fasta ensemblen på teatern som börjar kännas lite uttjatad. Hur som haver, "Duvorna" var helt random, kvick, fyndig och otroligt rolig. Dansktalande transor, mystiska franska halvbröder, brevduvor, en virrig psykiater, musikalnummer och espressokoppar. Jag gillade den hur mycket som helst och tänker nog se om den. Jag deppade lite för att jag trodde att den slutade gå i helgen, men tydligen ska den gå ett tag till. Då blev jag glad.

Och ikväll såg jag "Gråt inga tårar", en existentiell dansbandsmusikal. Tja. Den var bra för det den är, det var mycket som var charmigt och riktigt bra, men vissa saker var lite tunna. Men den var definitivt inget svulstigt och fjantigt hån av dansband, utan smakfull och svängig. Inga glansiga ljusblå kostymer eller liknande, utan stiliga svarta kostymer och den lilla svarta på alla kvinnor. Det var skönt att slippa Gert-Johnnys skojerier och istället bara få en musikal med dansbandtema. Så, ja, värd att se antar jag. Det är ju faktiskt sällan en pjäs inte ens är värd att se alls. Det har nog bara hänt mig en gång, med "Den polska rörmokaren". Den var bara helt... nej.

Och jag känner bara mer och mer att jag vill rymma till teatern och jobba där igen. Smyga runt i kostymförråden, lyssna på tystnaden bakom ridåerna, kika på gamla planscher för gamla uppsättningar, kila runt i alla konstiga små korridorer som leder överallt och bara känna den fina, snälla och vänliga stämningen överallt.

Sirqus Alfon: Eurotrash - The upgrade

Kom just innanför dörren efter att ha beskådat det bästa framträdandet jag någonsin sett, hela mitt liv, alla kategorier. De slår allt, alla konserter och pjäser och allt jag någonsin sett. Gruppen Sirqus Alfon, hur ska man kategorisera dem? Cirkusgrupp, dansgrupp, musiker eller ljusmagiker? De bästa, duktigaste och bäst koreograferade underhållarna någonsin kanske. Jag och Fanny var och såg deras show, och nu känner vi att vi har blivit upplysta, vi har nått nirvana, vi behöver aldrig mer se något.

Från deras MySpace:

"Sirqus Alfon is one of the strangest on-stage experiences you'll ever witness. Four boys mix crazy acrobatics and dance-numbers with world pop hits in megaphone-style. This is electric boogie and clown-rap accompanied by a leder-hosen trio which makes an old double-bass, melodica, and a small toy drum kit sound like arena-rock. With razor sharp timing they succeed in making a brilliant parody of subculture and popstars. Sirqus Alfon's explosive stage presence delivers unavoidable humour and explodes your conception of the music you thought you hated or loved. You don't really get what you've seen but the only thing you know is that you can absolutely not stand still and a smile is stapled to your face for a long, long time."

Från deras hemsida:

"Broken English, garish out-of-date club fashion, euro-techno and fake jewellery. A postmodern, decayed, out-of-style cultural phenomenon, disguised as avant-garde art. Sirqus Alfon delivers bombastic drama, from megastar-interpretations to intimate portraits. With a comedy based on the interaction between four eccentric characters and borrowing imagery from old music videos they create a style of old-school slapstick in a new-rave context. Sirqus Alfon’s most recent music-show concept which included an upright bass, a megaphone, a toy drumkit and a melodica is now complemented with a mix of strange instruments and electronic experiments. Sirqus Alfon’s variety performance EUROTRASH energetically brings new life to unpredictable hits with magic, off-the-wall acrobatics, video-projections and virtuoso juggling."

Allt som är coolt och elektroniskt, blinkande, neonfärgat eller tv-spelsretro fanns med. Laser, elektroniskt trumset, blinkande rullskridskor, dans i UV-ljus. De spelade varianter av Guitar Hero och Rockband på scen, dansade dansmatta, slogs a la Tekken. De fick publiken att spela "Beat Box Hero", och det var så hysteriskt roligt att jag höll på att kvävas av skratt. Det går inte att på något sätt förklara för någon som inte var där hur fantastiskt det var. Om du någonsin får chansen att se dem, GÖR DET. Kommer jag någonsin i närheten av en av deras shower igen så kommer jag hänga på låset dagar i förväg. Jag har fått se hur det ser ut i himlen. Hur jag hoppas att det ser ut i himlen.

Kladd

Idag är en väldigt o-härligt seg dag. Bara kletig. "Det känns som att hjärnan klibbar sig fast vid kraniet", för att citera pjäsen igår. Som för övrigt var bra, men inte superbra. Det var Tjechovs "Måsen", en inte så hemskt orginell, men väldigt tragisk historia om folk som blir kära i varandra, misslyckas med saker och dör. Den var som sagt bra, men det saknades lite djup på nåt sätt. Jag är för trög i skallen för att ge mig in på nån djupare recension, men vem bryr sig ändå?

Jag hatar sånahära dagar, allt är bara långsamt och tråkigt och jag har ingen lust att göra någonting alls. Jag längtar till skolan imorgon, då får man i alla fall lite struktur. Väldigt lite i och för sig, eftersom jag börjar vid tio och slutar halv tolv.

Nån som har lust att fika i veckan?

Torsdag

Ikväll såg jag teaterhögskolans pjäs Dissocialia. Så otroligt bra! Så fantastisk! Jag älskade den! Det oändliga slutet kunde de gott ha kortat ner, men resten... superbra. Den var så skruvad och intressant, och med en massa roliga detaljer och karaktärer. Som tjejen som släppte bomber som lämnade kattformade kratrar, den amerikanske syndabocken och killen som hade tappat bort sina argument. Och kostymerna var också himla fina. Jag vill verkligen se den en gång till innan den slutar gå nästa vecka.

Nu är klockan strax elva, jag har blött hår, måste sova och har dessutom idrottsprov imorgon och jag har inte ens tittat igenom papprena. Jag är så trött! På allt!

Hit och dit

Uuuuhhhhh...



Det var det.
Idag var jag bara med på ett kort möte om kläderna och sen fick jag en rundtur i huset. Som jag inte orkar berätta om, det var stort, det var fint, det var som en labyrint; ni fattar. Jag har nästan inte fotat någonting, bara typ två foton på utsidan av Dramaten.

Och jag känner mig så kass. De här dagarna har ju självklart varit jättelärorika och spännande, men jag är så arg på mig själv för att jag alltid ska bete mig som en idiot. Å ena sidan är jag så himla glad över att få varit där och se allt, det har varit roligt, intressand osv osv. Men å andra sidan är jag så himla glad att det är över. Ja, tyvärr. Att bara vara i vägen är inte så himla kul. Hade jag kunnat hjälpa till med något hade jag ju mer än gärna gjort det, men de var så otroligt fokuserade. Äsch. Jag vet inte. Jag vill ju i alla fall fortfarande bli kostymdesigner/kostymtecknare/vilken titel man nu behagar använda. Men jag vill inte vara en korkad praktikant.

Så jag slutade vid halv tolv, då vandrade jag runt lite planlöst på stan och visste inte riktigt vad jag skulle göra av mig själv. Gick i affärer för att eventuellt tröstshoppa lite. Jag gick på Topshop igen, Beyond Retro, skoaffärer och så vidare, men jag var så trött att jag inte hittade någonting. Vilket både sög och var ganska bra. Men jag är inte så fattig atm, så något ville jag ha. Sur.

Nu har jag några timmar att slå ihjäl innan jag ska till Arlanda.

Final

Ojojoj. Nu har jag äntligen fått igång mitt internet igen, igår ville det inte alls. Och jag är så himla trött. Dramaten är underbart, eller i alla fall kostymateljén, eftersom det är det enda jag har sett. Typ tusen rum; "tillskärning dam" "tillskärning herr" "skrädderi dam" "skrädderi herr", en kvinna som gör skor och läderstuff, ett enormt färgkök/patineringsplace och en miljard människor som jobbar där. Och ingen av dem har tid med mig. Jag har väldigt lite att göra, eftersom jag inte direkt kan hjälpa dem med något. Och de är otroligt stressade eftersom premiären på "Final" är om typ två veckor. Min handledare, kvinnan som ritat kostymerna till denna, har förstås lite saker jag kan kolla på eller göra då och då, men hon är ju också väldigt upptagen med andra saker. Så det blir en hel del pinsamma stunder av att bara stå och stirra och göra ingenting. De som jobbar där är så himla stressade, så de har verkligen ingen lust att prata. Dessutom verkar de inte ha mycket till övers för nervösa praktikanter som inte kan någonting. Men det betyder ju inte att det inte är helt underbart fantastiskt att få vara där!
En sak jag inte fått göra än, men som jag väldigt gärna vill, är att se kostymförrådet och, eh, själva Dramaten. Jag har fortfarande ingen aning om hur det ser ut på de andra ställena än ateljén, restaurangen och lilla scenen. Jag ska höra imorgon om det kan finnas någon som har tid att ge mig en kort rundtur.

Nå. Igår satt jag och läste manuset några varv eftersom ingen hade tid med mig (vilket jag förstår), sen gick jag och A-M ut och bytte ett par skor och köpte smycken till uppsättningen på världens underbaraste butik. Antikt gammalt och nytt, eller nåt i den stilen. Nån har säkert varit där, och ni förstår mig isåfall! Massvis med gamla fina smycken från golv till tak, tygblommor och hattar och allt! Och ganska billigt. Jag förälskade mig i alla överdådiga gyllene medaljonger med religiösa motiv och alla jättevacka tygblommor. Och två charmiga, lite äldre karlar som jobbade där, varav en hade väldigt välplockade ögonbryn, mascara och en söt liten hästsvans. Jag måste definitivt dit igen.

Resten av dagen gjorde jag inte så mycket, kollade på skisser, skådespelare som provade alla vackra kläder och blev vansinnigt trött på slutet. Åkte hem, hann få i mig lite middag och flängde iväg med Paula för att gå på Teater Scenario och se en pjäs om asylsökande och folk som jobbar på migrationsverket. Intressant, men TRÖTT.

Idag har det bara varit genomdrag av hela pjäsen. Som för övrigt handlar om ett antal bekanta i 30-årsåldern som firar nyår tillsammans och tjorvar om pengar, lojalitet och kärlek. Låter väldigt unikt, eller hur? Den är skriven i slutet av 1800-talet, men utspelar sig nu på 50-talet. Vilket förstås betyder underbara kläder. Jag slutade kanske vid tre nån gång, och gav mig ut på stan. Men jag blev lite uppstressad av alla jäktande människor så jag gav upp ganska snabbt. Jag gick på Topshop, hittade inte grejerna jag hade spanat på, gick ut och for till Gudrun Sjödén för min mammas räkning. Sen skulle jag handla mat till min middag, men det gick inte så bra. Jag är verkligen glad att jag inte bor ensam vanligtvis, jag skulle svälta ihjäl! Det slutade med två majskolvar, lite bröd, vindruvor och lite godis. Jag har ätit helt otroligt dåligt ända sen jag kom hit, jag måste nog göda upp mig lite i helgen när jag är hemma igen.

Vad kan jag mer berätta...? Det är redan ganska långt det här, men det finns så mycket att säga! Jag är bara så trött, så det blir bara gegga av allt jag skriver. Jag känner mig lite ensam, önskar att någon av er, kära vänner, var här och tittade på tv och åt godis med mig. Imorgon åker jag hem till verkligheten.