Teater gånger två

I tisdags såg jag Teaterhöskolans pjäs "Duvorna". Den var underbart bra, jag har bara fina minnen från alla teaterhögskolans pjäser som jag har sett. På sista tiden har själva Norrbottensteaterns uppsättningar inte varit så fantastiska, men skolan däremot; underbart bra. Kanske är de mer pigga och ambitiösa, kanske är de lite knäppare, kanske är det den fasta ensemblen på teatern som börjar kännas lite uttjatad. Hur som haver, "Duvorna" var helt random, kvick, fyndig och otroligt rolig. Dansktalande transor, mystiska franska halvbröder, brevduvor, en virrig psykiater, musikalnummer och espressokoppar. Jag gillade den hur mycket som helst och tänker nog se om den. Jag deppade lite för att jag trodde att den slutade gå i helgen, men tydligen ska den gå ett tag till. Då blev jag glad.

Och ikväll såg jag "Gråt inga tårar", en existentiell dansbandsmusikal. Tja. Den var bra för det den är, det var mycket som var charmigt och riktigt bra, men vissa saker var lite tunna. Men den var definitivt inget svulstigt och fjantigt hån av dansband, utan smakfull och svängig. Inga glansiga ljusblå kostymer eller liknande, utan stiliga svarta kostymer och den lilla svarta på alla kvinnor. Det var skönt att slippa Gert-Johnnys skojerier och istället bara få en musikal med dansbandtema. Så, ja, värd att se antar jag. Det är ju faktiskt sällan en pjäs inte ens är värd att se alls. Det har nog bara hänt mig en gång, med "Den polska rörmokaren". Den var bara helt... nej.

Och jag känner bara mer och mer att jag vill rymma till teatern och jobba där igen. Smyga runt i kostymförråden, lyssna på tystnaden bakom ridåerna, kika på gamla planscher för gamla uppsättningar, kila runt i alla konstiga små korridorer som leder överallt och bara känna den fina, snälla och vänliga stämningen överallt.