Alba

Idag hämtade vi lilla Alba. Under hela resan från Jokkmokk gnällde hon inte det minsta, satt bara i sin korg och tuggade på ett litet tuggben. Samma när vi kom hem, glad, pigg och modig och inte det minsta ledsen. Hon är så himla fin. Mitt hjärta smälter varje gång jag tittar på henne, så liten och luddig och mjuk. Väger bara runt ett kilo och har så små, söta tassar som smattrar mot golvet när hon springer omkring och retar Tjappis. När stor-hundn blir för läskig så kastar hon sig in under kökssoffan. Där under är hon för stor för att stå upp, så hon liksom simmar fram över golvet. Nu ligger hon i sin lilla säng bredvid min och sover så sött. Ibland vaknar hon till och vänder lite på sig, då knorrar hon till litegrann och mitt hjärta bara krullar ihop sig i bröstet av gullighet. Tänk, nu har vi två underbart fina små hundar här hemma. Och de gör mig så lycklig ♥

Drömtydning?

Ojojoj vilken knäpp dröm jag hade inatt. Min hund Tjappis, som är en väldigt glad, snäll och feg liten typ, hade börjat umgås med ett ligistgäng fyllt med bad dogs som bara var ute efter att bråka och slåss. Hon hade klurat ut hur man öppnar altandörren själv, och sen stod hon i trädgården och pratade med dem genom ett hål i planket.

Senare började hon skicka konstiga sms till mig där det stod saker som att de skulle spöa nån uppkäftig jycke och liknande. Jag blev jätterädd, och bestämde mig att gå och hälsa på Petra och Helene från min klass. Det var mitt i natten och de bodde en ganska lång bit bort, så jag tänkte ringa Petra på vägen så att jag hade någon att prata med. Men jag kunde inte hitta henne bland mina kontakter i telefonen! På något sätt visade det sig att jag av någon anledning hade döpt henne till "Shinkou Shuukyou Gakudan NoGoD" istället för "Petra", och det var därför det var så svårt att hitta! (Det är ett band, för er som inte vet).

Ja, well. Knäppt.

Ligist!

Operation

"Awwwww D:"

Vovven har opererat bort livmodern idag. Urk, stackars kreatur. Hon är jättesnurrig och orkar knappt stå upp. När hon väl måste gå någonstans så bonkar hon in med tratten i dörrkarmar och stolsben och i allt egentligen. Jag sitter brevid och sympatiklappar henne och försöker trösta, men hon orkar inte reagera så mycket. Imorgon mår hon nog bättre.