Brazil

Häromdagen såg jag äntligen "Brazil" som jag har spanat in ett tag. En fantastisk film från 1985, en såndärn dystopisk framtidsvision skulle man väl kanske kunna säga, utspelad i ett strikt och otroligt välstrukturerat samhälle som för ett maniskt krig mot terrorismen. Genom en omfattande byråkrati där inte ett enda papper får försvinna, saknas eller hamna fel försöker de kontrollera sina medborgare och tänker sig väl att detta på något sätt ska skydda dem från terrorismen. Denna byråkrati kräver enorma mängder av arbetare, och i det gigantiska högkvarteret jobbar Sam Lowry. Han är en uttråkad man som drömmer om ett liv utanför det strikta samhället, att kunna flyga iväg från teknologin och alla krav folk ställer på honom. I hans drömmar finns också en vacker kvinna, som han desperat försöker finna i det verkliga livet.

En dag sker ett misstag någonstans i detta enorma maskineri av pappersvändare och datorer, ett namn blir fel och en oskyldig man blir bortförd, anklagad för terrorism. Sam Lowry upptäcker felet, men ingen vill kännas vid att något kan bli fel i systemet, så Sam försöker själv desperat att rätta till det samtidigt som fler och fler människor vänder sig mot honom. Så i sin kamp att rädda en oskyldig man blir han stämplad som terrorist och får alla emot sig.

Och vilken bra film det var. En mycket bra story och fantastiska miljöer. Stora, grå, släta och anonyma byggnader, slitna bostadsområden i slummen med namn som Shangri-La, gigantiska, rykande fabriker och sterila gator. Att den är gjord på 80-talet gör ju bara saken ännu bättre, jag älskar verkligen 80-talsfilmer. Det är något väldigt speciellt med dem, särskilt visioner om teknologi och datorteknik. Den här filmen får mig lite att tänka på videon till Klaus Nomis "Lightning Strikes", med mörka, stormande moln och blå blixtar. Coolt. Dessutom är den ganska skruvad, och det gillar ju jag.

Så, tummen upp för den här. Kanske inget för den som inte gillar knäppa filmer. Men för den som uppskattar budskapet med den hysteriska terroristjakten, ett omänskligt och kontrollerande samhälle och lite surrealism kan nog tycka om den. Den är dessutom ganska skojig, inte så farligt tung och pretentiös. Och så är ju faktiskt Robert De Niro med!

Söndag

Hej där. Jag har legat sjuk sen i torsdags kväll, med yrsel, huvudvärk, feber och snuva, sånt som en riktigt härlig förkylning bjuder på. Jag har nött soffan och nya, fina teven och tittat otroligt mycket på Miami Ink/LA Ink, eftersom det går ungefär dygnet runt på någon kanal. Dessutom har jag sett en hel del djurprogram, Morden i Midsomer och börjat se på Twin Peaks. Och ätit glass. Sånt som man gör när man är sjuk helt enkelt. Men nu längtar jag efter lite syre och aktiviteter som inte innefattar att stirra på en skärm. Tyvärr får det nog vänta, för mitt huvud känns fortfarande som en ballong.

Sitter här och känner mig sjuk. Och så får det ju inte vara. Jag har prov imorgon som jag inte alls orkar plugga till, jag ska jobba både lördag och söndag och arrghh. Jag vet inte. Jag känner mig sjukt jäkla frustrerad. Asjdhdkfsdfjl. Jag skulle behöva vara lite ledig tror jag.

Finfina fynd

Några februarifynd. Två slitna men fina pub signs för 20 kr inhandlade på Café Linas 2nd hand-avdelning och två väldigt o-slitna men väldigt fina kavajer/jackor från Monki för 60 kr styck. Mycket nöjd och glad faktiskt!

Annars då?

Jo, det rullar på.

Jokkmokk - bilder

Jag skulle vilja flytta min blogg, men det känns så jobbigt. Jag kan ingenting om sånt och jag skulle inte kunna fixa nåt snyggt, nytt ställe med fin layout och så vidare. Nu har det dessutom hänt nåt som gör att jag inte kan flytta bilderna i mina inlägg, VARFÖR!? Jag blir hulken på det. Och blogspot känns bara så litet, trångt och instängt. Vet inte alls vad man ska hitta på, faktiskt.

Jokkmokk under dagarna tre

Jag älskar Jokkmokk! Jag har haft så kul och mysigt. Mor och far har åkt på marknaden typ de senaste femhundra åren, och jag har följt med för det mesta under min lilla livstid. Men de senaste åren har jag stannat hemma, så i år var första gången på ett par år som jag åkte dit. Vi bor alltid hos kompisar till familjen, där alla vänner som får plats får bo. I år var vi cirka femton personer som bodde där, vilket såklart gjorde att det blev liiite trångt. Viktor och hans fjälla Elin fick bo i pannrummet, inklämda mellan betongväggen och värmepannan. Men ett eget rum är ju fint.

På fredagskvällen gick jag och Viktor på Bio Norden och såg Glesbygdn; "vemodsreggae på arvidsjaurmål", och det var så jäkla bra att jag höll på att ramla ur stolen. Otroligt intensivt, otroligt medryckande och otroligt fantastiskt. Jag som inte ens lyssnar på reggae. Jag är helt klart ett fan, helt klart. Det allra bästa var jojk-reggaen, jag har aldrig hört något liknande. De funkade så otroligt bra ihop, man blev helt förtrollad. Jag satt där med tindrande ögon och bara njöt. Genialiskt! Dessutom är ju deras namn det bästa som någonsin hänt.

På lördagen hade Elin kommit, så vi tre spatserade runt på marknaden med omnejd tillsammans med en snubbe som hette John som bodde i samma hus som oss, han var nån slags skånsk gitarrspelande typ som var ganska trevlig men lite konstig. På eftermiddagen gick vi och såg Låtar och Skrönor, som farsan & co spelar varje år. Det är helt enkelt lite folkmusik och norrländska skrönor blandat med lite olika folk från år till år. Det var inte riktigt lika bra i år som tidigare, det var lite för mycket av de andra och lite för lite pappa så att säga. För mycket gnissel och för lite gamla Norrlåtar-klassiker.

På kvällen var det matlagning och middag med allt folk och fä som behagade dyka upp, jag vet inte hur många vi blev men trångt och varmt och trevligt var det. Det skålades, spelades gitarr, sjöngs, jojkades och berättades fantastiska historier om tvångsförflyttningar och fjällrävar av de små samegubbarna. Det är en otrolig grej att få sitta inknökad i ett litet, varmt vardagsrum tillsammans med femton andra saliga, knäpptysta åhörare och lyssna på när de små gubbarna och fantastiska Sofia Jannok jojkar gamla berättelser från 200 år tillbaka.

Planen var att vi skulle till café Gasskas och roa oss, men eftersom en annan inte fyller 18 förrän om två veckor så grusades den planen för mig. Vi gick hem igen, men glada i hågen och ärligt talat så lyssnade jag nog hellre på berättelserna hemma än irländsk musik på Gasskas. Ett gäng drog dit lite senare i alla fall, men återvände till efterfest i köket med gitarrduell, gamla progglåtar och skillingtryck till halv fyra på morgonen. Mina föräldrar går sannerligen inte av för hackor när det gäller trevliga fester, gamla vänner och nattlig skönsång. Det roligaste tycker jag är att alla åldrar är så blandade, det är föräldrar, barn, kompisar och medmusikanter huller om buller. Jag älskar såna nätter.

Ah. Ja. På söndag morgon var det dags att lämna Jokkmokk, till min sorg. I bilen på väg hem diskuterades det vad vi skulle lyssna på för musik. Mamma frågade om Viktor inte hade nåt med "de där... vad heter de, Bolagsverket?" Hon menade Detektivbyrån. Nästa år kanske vi har fixat fram lite Bolagsverket på iPoden att lyssna på i bilen, för jag kommer självklart tillbaka nästa år också.

PS. Jag verkar inte kunna ladda upp några bilder, värdelöst. Kanske gör ett annat inlägg med bara bilder när det kan tänka sig att fungera igen.

Vi ses i Jokkmokk

Snart åker vi till Jokkmokk, det kommer bli sooooft. Vi ses om några dagar, trevlig helg!

Vilken tisdag som helst

Var på teater på Lärkan ikväll, det var roligt. Gick hem ensam och lyssnade på musik, det var också roligt (fast på ett annat sätt), och melankoliskt på ett ganska fint vis. Fryser om fingrarna, fick ett par byxor av mamma, vår groteskt stora TV har kommit. Imorgon har jag sovmorgon. Igår fick jag bekräftelse.

Måndag

Imorgon ska jag: 1. Ligga kvar i min säng och inte kliva upp på tusen år och 2. Resa så långt bort jag kan komma. Hur nu de två sakerna kan gå ihop. Jag ska bygga en motordriven säng, tror jag.

Andy Kehoe