Jokkmokk under dagarna tre

Jag älskar Jokkmokk! Jag har haft så kul och mysigt. Mor och far har åkt på marknaden typ de senaste femhundra åren, och jag har följt med för det mesta under min lilla livstid. Men de senaste åren har jag stannat hemma, så i år var första gången på ett par år som jag åkte dit. Vi bor alltid hos kompisar till familjen, där alla vänner som får plats får bo. I år var vi cirka femton personer som bodde där, vilket såklart gjorde att det blev liiite trångt. Viktor och hans fjälla Elin fick bo i pannrummet, inklämda mellan betongväggen och värmepannan. Men ett eget rum är ju fint.

På fredagskvällen gick jag och Viktor på Bio Norden och såg Glesbygdn; "vemodsreggae på arvidsjaurmål", och det var så jäkla bra att jag höll på att ramla ur stolen. Otroligt intensivt, otroligt medryckande och otroligt fantastiskt. Jag som inte ens lyssnar på reggae. Jag är helt klart ett fan, helt klart. Det allra bästa var jojk-reggaen, jag har aldrig hört något liknande. De funkade så otroligt bra ihop, man blev helt förtrollad. Jag satt där med tindrande ögon och bara njöt. Genialiskt! Dessutom är ju deras namn det bästa som någonsin hänt.

På lördagen hade Elin kommit, så vi tre spatserade runt på marknaden med omnejd tillsammans med en snubbe som hette John som bodde i samma hus som oss, han var nån slags skånsk gitarrspelande typ som var ganska trevlig men lite konstig. På eftermiddagen gick vi och såg Låtar och Skrönor, som farsan & co spelar varje år. Det är helt enkelt lite folkmusik och norrländska skrönor blandat med lite olika folk från år till år. Det var inte riktigt lika bra i år som tidigare, det var lite för mycket av de andra och lite för lite pappa så att säga. För mycket gnissel och för lite gamla Norrlåtar-klassiker.

På kvällen var det matlagning och middag med allt folk och fä som behagade dyka upp, jag vet inte hur många vi blev men trångt och varmt och trevligt var det. Det skålades, spelades gitarr, sjöngs, jojkades och berättades fantastiska historier om tvångsförflyttningar och fjällrävar av de små samegubbarna. Det är en otrolig grej att få sitta inknökad i ett litet, varmt vardagsrum tillsammans med femton andra saliga, knäpptysta åhörare och lyssna på när de små gubbarna och fantastiska Sofia Jannok jojkar gamla berättelser från 200 år tillbaka.

Planen var att vi skulle till café Gasskas och roa oss, men eftersom en annan inte fyller 18 förrän om två veckor så grusades den planen för mig. Vi gick hem igen, men glada i hågen och ärligt talat så lyssnade jag nog hellre på berättelserna hemma än irländsk musik på Gasskas. Ett gäng drog dit lite senare i alla fall, men återvände till efterfest i köket med gitarrduell, gamla progglåtar och skillingtryck till halv fyra på morgonen. Mina föräldrar går sannerligen inte av för hackor när det gäller trevliga fester, gamla vänner och nattlig skönsång. Det roligaste tycker jag är att alla åldrar är så blandade, det är föräldrar, barn, kompisar och medmusikanter huller om buller. Jag älskar såna nätter.

Ah. Ja. På söndag morgon var det dags att lämna Jokkmokk, till min sorg. I bilen på väg hem diskuterades det vad vi skulle lyssna på för musik. Mamma frågade om Viktor inte hade nåt med "de där... vad heter de, Bolagsverket?" Hon menade Detektivbyrån. Nästa år kanske vi har fixat fram lite Bolagsverket på iPoden att lyssna på i bilen, för jag kommer självklart tillbaka nästa år också.

PS. Jag verkar inte kunna ladda upp några bilder, värdelöst. Kanske gör ett annat inlägg med bara bilder när det kan tänka sig att fungera igen.