Idag har jag bakat bröd. BAKAT. BRÖD. Bakat eget bröd! Eget bröd! Nästan i klass med Ida alltså, snart ska jag börja odla min egen ruccola. Internt skämt. Dessutom har jag svängt ihop haricot verts med vitlök och chili och bjudit mina små vänner. Tände ljus, putsade diskbänken, dukade.

Men framför allt bakade jag mitt eget bröd! Skivade upp det och serverade med tapenade. Liksom liksom! Sjukt gott.

Imorgon animevisning på Kronan. Allt kommer gå helt sanslöst dåligt. Komiskt dåligt. Haha.

Ikväll tror jag att jag kanske blir knäpp. Galen. Stressad. Jag borde ha stannat i Göteborg, mitt huvud blev ett vakuum så fort jag kom hem. Som en liten apelsin som guppar omkring mitt på Atlanten. Vad är upp, vad är ner? Vad är nu, vad är sen? Vad är tid, vad är rum? Vem är du, vem är jag? Levande charader! Oaoaoaoaoa

Men åååeeehhh

Jag gjorde nyss ett (som jag trodde) jättefint inlägg med bilder från Götet, men när jag laddade upp det hade alla bilder farit åt häcklefjäll och jag vet inte hur man ordnar sånt på en sånhär sida. Blogspot suger verkligen för bilduppladdning, kanske tar dem på bilddagboken istället. Apropå bilddagboken, undrar hur många som skriver in "De du" eller "Deee duu ;)" som efternamn på sin profil. "Sanna de du" "Josse de duu" "Evelina deeeduu". Gud vad gärna jag vill veta era efternamn, kan ni inte snälla skriva in dem?

Blod och knark

Puh, nu är jag äntligen hemma igen. Med min egen dator, eeehhhhhhhhhhehe. Det var trevligt i Göteborg, men jag har mest varit sugen på att vara hemma och chilla sista tiden så jag har längtat hem en del. Vi åkte tåg hem, och det tar ju ett tag. Vi tog X2000 Göteborg-Stockholm, och där klev vi på nattåget. Och vilken dramatik som mötte oss! Just när vi lyft in väskorna i kupén springer en konduktörska förbi och vrålar "KLIV AV DET HÄR TÅGET, NU!!!!!1111" I andra änden av vagnen står två snubbar och slåss som pitbulls, och ingen vågar ingripa. Konduktörerna har tydligen strikta regler på att de inte får ingripa i slagsmål, så hon kallade såklart på polis.

Under tiden klev det på två små barn och deras päron bakom oss, och mamma knuffade snabbt in dem i vår kupé så att ungarna inte skulle se att de slogs. Tydligen var slagsmålet precis i deras kupé, så de fick sitta kvar hos oss ända tills allt var över, vilket tog en stund. Men polisen och väktarna var där jäkligt snabbt, och väldigt många också. Typ sex stycken i vagnen och minst lika många utanför, de måste ha varit i alla fall tolv stycken på plats. Så de grep de här killarna och tog ut dem ur tåget, och började förhöra vittnena. Det visade sig att de hade haft ett jäkla lass med knark med sig, så det var ju en väldig tur att de började slåss och avslöjade sig själva. Idioter.

Vi blev förstås lite försenade, men inte mycket ändå med tanke på omständigheterna. Den stackars konduktörskan fick själv torka upp allt blod som hade skvätt på golvet och kladdats på väggarna. Sjukt spännande i alla fall!

Hejdå igen

Inatt hade jag världens konstigaste dröm. Den handlade ungefär om allt som har rört mitt liv den senaste veckan; chili, Turkiet, Franz Ferdinand, klasskompisar, spel, ja allt man kan tänka sig. Alldeles strax åker jag till Göteborg igen, jag kanske helst hade chillat hemma i helgen, men det blir nog bra.

Hejsan hoppsan

Jag sitter här helt chockad och glad och mitt humör har just fått världens uppsving efter att blivit nedbankat i marken angående en del WANO-grejer. Wow alltså, jag har stora grejer på gång... Hihihihi...

En dag

Idag har jag och Fanny:

• Spelat Scribblenauts (lovelovelove)
• Ätit daimkaka
• Haft roliga-skor-klubb
• Suttit på Kulturens Hus och gjort reklam för vår fabulösa linje (vilket inte alls var så b som det ser ut på bilden nedan)

Crippity crappity creepies

Så ikväll såg jag Buffalo '66, av och med Vincent Gallo, en snubbe som jag inte hade nån koll på innan jag såg den här filmen. Nu har jag läst några citat av honom på IMDb, och han verkar vara en fantastisk människa. Läs bara dessa:

"I don't trust or love anyone. Because people are so creepy. Creepy creepy creeps. Creeping around. Creeping here and creeping there. Creeping everywhere. Crippity crappity creepies."

"I'm so in love with the United States. Not as a patriot. I'm in love with America like it's my first girlfriend. The geography, the people, the smell, the touch, the taste, the gas stations. I'm madly in love with America. Madly in love. And I was the guy that people used to say, "He's so European." I mean, I never felt like that. I don't relate to those monkeys. I just can't relate to them. I'm a super American--Captain America."

Filmen i fråga handlar om Billy Brown, en kille som just kommit ut ur fängelset. Han har lurat sina obrydda föräldrar att han inte alls suttit av ett straff, utan att han bara varit borta med sin vackra och perfekta fru (som inte existerar). Efter att ha blivit släppt ur fängelset är han väldigt desperat efter en toalett, och rusar in på en dansskola för att låna deras. Där inne bestämmer han sig hastigt för att kidnappa Layla, som han tvingar låtsas vara hans fru när de besöker hans föräldrar. Förutom att han vill visa sina föräldrar vilket bra och perfekt liv han lever, så drivs han även av en manisk besatthet att hämnas på mannen som han tycker är anledningen till att han fick sitta i fängelse. Billy är hetsig, aggressiv och upprepar allt han säger sjutton gånger, Layla är lugn och stillsam och faller såklart som en fura för honom.

Jag gillade verkligen den här filmen. Den var i ett härligt tempo, inte så jäkla stressig och galen, utan med mer fokus på duktiga skådespelare och en bra story. Vincent Gallo är väldigt bra som Billy, men karaktären Billy är verkligen galet irriterande. Jag blev helt knäpp i skallen av att lyssna på hans tjat efter ett tag, men det passar in. Och han har en riktigt snygg skinnjacka... Överlag var det riktigt skön stämning hela tiden, härligt deppiga miljöer och riktigt bra humor när det väl var någon humor. I approve!

Radikala förändringar

Idag upptäckte jag att de har dragit om busslinjen jag brukar åka. Inte världens största förändring kanske, men hållplatsen jag brukar hoppa på vid är visst inte med på rutten längre. Och det upptäckte jag när jag skulle till skolan imorse. Men inga problem! Det är bara att gå till nästa, som inte direkt ligger längre bort. Dessutom har en ny linje börjat gå förbi mig, så nu kan jag åka både sjuan och åttan. Nice!

...min vardag känns verkligen spännande jämfört med Ylvas och Josephines vardag i Tokyo.

Filmlista

Har återupplivat mitt filmintresse litegrann de senaste dagarna. Har inte sett särskilt mycket film alls den senaste tiden. Men nåja, nu har jag som sagt tagit tag i mig själv och börjat beta av en lista som jag har sammanställt.

Igår såg jag The Informers, som handlar om ett antal olika personer i Los Angeles i början av 80-talet. Jag älskar filmer från 80-talet, eller filmer som utspelar sig då, som denna. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men jag gillar väl helt enkelt att frossa i allt det underbara som hör 80-talet till. Och 80-talet är ju väldigt inne idag. Alla de solbrända, rika, blonda killarna i The Informers skulle man kunna se på vilken gata som helst idag.

Hur som helst så är det en massa olika historier om olika människor som alla har det ganska jobbigt, och allt innefattar en jäkla massa knark och sex. Vi har det unga, coola gänget som festar och knarkar och försöker förtränga allt jobbigt på det sättet, den åldrande rockstjärnan som desperat vill få tala med sin lille son som han är förbjuden att träffa, och en enkel dörrvakt som blir indragen i diverse jobbigheter mot sin vilja. Filmen har egentligen ingen handling, varje enskild historia drivs såklart framåt, men d

e åstadkommer inte direkt någonting. Det är bara som glimtar ur deras tragiska liv, utan någon direkt början eller slut. Den var inte så himla bra faktiskt. Den känns ganska tom. De kunde ha kapat bort flera av historierna eftersom de bara var antingen tråkiga eller onödiga, och istället gjort två separata filmer om de två historier som jag egentligen gillade. En om ungdomsgänget, om killen som tröttnar på allt ståhej, och en om rockstjärnan och hans ensamhet. Det hade nog blivit mer intressant.

Och ikväll såg jag Renaissance, en fransk animerad film som utspelar sig i Paris år 2054. En ung kvinna blir kidnappad, och hennes syster och en svårmodig polis gör allt de kan för att hitta henne. Skithäftigt animerad verkligen, lite som Sin City fast mycket coolare. Storyn har en del riktigt intressanta detaljer, men den är ändå alldeles för vanlig. Jag har sett hundra filmer med ungefär samma story. Tur då att den är så otroligt snyggt gjord, för det blir aldrig tråkigt att se den, inte ens i de segaste och klyschigaste partierna, eftersom man kan alltid förundras över hur snyggt de har gjort vissa detaljer. De har skapat ett framtida Paris som till och med nästan kändes trovärdigt. Lite överdrivet, visst, men långt ifrån hur det kan vara i filmer som utspelar sig i framtiden. Man känner tydligt igen att det är Paris, men 45 år framåt i tiden. Jag bara stör mig på tanken hur fantastiskt häftig den här filmen skulle kunnat vara om storyn bara hade varit lite mer... spejsad!

Två avklarade, fem kvar på listan!