Vackra hus

Jag och farsan åkte ut till Niporna efter middagen ikväll, vi gör det då och då och låter hundskrället springa av sig lite. Ni luleåbor som är bekanta med Niporna vet ju kanske att det ligger en fantastiskt underbart vacker byggnad på andra sidan älven. Den höga tegelbyggnaden med stora fönster som har varit något industriaktigt. Jag älskar såna byggnader. Älskar älskar älskar. Det finns ungefär ingenting jag tycker är så vackert som såna. Ni vet, stora, i tegel med stora metallinfattade fönster med en massa rutor och byggda i början av 1900-talet. Oj hjälp. Jag blir helt till mig av dessa underbara byggnader.

Vi åkte förbi på vägen hem och kikade lite genom bilfönstret. Det var lite förbommat, men inte mer än att man bara kan hoppa över och gå och snoka lite närmare. Det gjorde jag inte nu, men det ska jag definitivt göra. Det var så vackert. Jag har bara sett det på håll tidigare, men nära var det ännu finare.

Jag älskar övergivna industrier. Gammeldags industrier överhuvudtaget. Och övergivna ställen överhuvudtaget. Därför sitter jag gärna och kollar på sidor som denna. Fantastiskt.

När jag var liten läste jag en bok som hette "Himla Ögon", inte som i himla ögon då, utan som i... Himla Ögon. Särskrivet. I boken hamnar tre förrymda barnhemsbarn på ett ställe som heter Svarta Möddingen, som är ett slags lerigt, övergivet industriområde där en gammal läskig gubbe bor med en flicka som han har grävt fram ur leran. Jag älskade beskrivningarna av industiområdet redan då, och det skulle jag nog göra nu också. Jag borde läsa den igen. Jag minns den som helt fantastisk.