Idag på jobbet kom det in en kvinna som ville dricka ett glas vin. Jag serverade det och hon började prata. Och prata. Och prata. Och prata. Och prata. Jag gillar oftast att prata med gästerna, och jag gillade det här också till en början. Men efter ett tag blev det alldeles för mycket, hon berättade allt om sitt liv, sina barn, sitt jobb, hur fint det är i skärgården och så vidare i oändlighet.
Hon frågade mig om jag har varit i Thailand, och när jag svarade nej så drog hon en lång historia om hur fint och billigt och bra på alla sätt och vis det var där. Tio minuter senare frågade hon mig exakt likadant: "Har du varit i Thailand?" "Eh, nej..?" svarade jag, och hon drog precis exakt samma historia igen, med samma formuleringar och allt. Då blev jag väldigt trött, och Ying och Vetha tyckte synd om mig och hittade på saker jag skulle göra i köket för att jag skulle kunna fly dit ett tag. Efter ett par glas vin till gick hon äntligen, men först ställde hon sig upp och följde efter mig runt i restaurangen en stund för att attackera mig med sitt otroliga pratande vart jag än gick.
Vi drog alla en suck av lättnad när hon gick.
4 kommentarer:
Jag blir så ledsen av hur ensamma människor kan vara. Mitt hjärta är med henne.
hon var nog inte så ensam, hon var gift och hade barn och barnbarn! min spontana känsla var också att hon var ensam, men tydligen inte.
Man kan vara ensam trots att man har familj, och man kan vara ensam trots att man har vänner :)
ja, det är sant, det kan jag ju inte veta förstås. men hon lät så glad och pratade om hur hon brukar hitta på roliga saker med sina barnbarn, så jag vill gärna tro att hon har dem att vara glad för i alla fall!
Skicka en kommentar