12 meningar

Sara gjorde en intressant grej som hon hade hittat på Marias blogg för länge sen. Det gick ut på att skriva 15 meningar eller små kommentarer till 15 personer, men utan att säga vem de är till. Någonting man egentligen skulle vilja säga till dem, men kanske inte vågar eller kommit sig för. Jag skrev bara till 12, räckte så.

1. Att allt kan vara sig så likt efter all denna tid, du gör mig på fjantigt gott humör.

2. Du är någon att alltid komma tillbaka till, någon som jag alltid kommer hålla hårt i, någon som är en fast punkt att slappna av hos.

3. Jag kommer alltid älska dig, men jag vet att vi själva och livet kommer förändras ännu mer. Våga släppa taget lite, då kan du ge så mycket mer.

4. Saker har blivit så annorlunda nu... Men det måste inte spela någon roll, jag vill fortfarande hitta på roliga saker med dig.

5. Du får mig alltid att må så fantastiskt bra, jag hoppas att du alltid kommer finnas där och få mig att inse vad som verkligen är viktigt. Du är viktigare för mig än vad du kanske tror.

6. Ibland känner jag att vi har ett speciellt band, du och jag, och det gör att jag känner mig så trygg och lugn tillsammans med dig.

7. Låt oss vara vänner för alltid. Önskar att vi kunde hänga mer.

8. Fundera inte för mycket!

9. Med dig kan jag vara en person som jag aldrig, aldrig kan vara med någon annan, och den är sann och underbar.

10. Jag ville så gärna ha dig nära mig, men så blev det inte. Jag vet att du kommer ha så roligt nu, och att du kommer gå långt.

11. Jag tyckte så hemskt mycket om dig...

12. Det ordnar sig. Bry dig inte om alla idioter som gör det svårt för dig.

Dumma långa land

Nu känner jag verkligen att det börjar bli dags att komma hem och skaffa lite koll på mina vapendragare. Det känns som att jag missar massor, men å andra sidan brukar man känna så och det har man ändå inte. På tre veckor under luffen hade det knappt hänt ett skvatt.

Jag vill hem till mitt eget rum! SÅ LESS PÅ ATT ÅKA BIL. Och jag är inte ens i Norrköping än... Tur att Ylva muntrar upp mig lite på msn. Synd att batterierna på laptopen tar slut om 10 minuter.

Gegg

Sitter i bilen på väg hem. Eller just nu på väg mot Eskilstuna där vi ska sova inatt. Befinner mig i Växjö nu, lite illamående, uttråkad, less, och inträngd med en gitarr, två datorer och en gnällig hund i baksätet. Har både Morden i Midsomer och Paprika på datorn, men jag kommer börja må ännu mer illa om jag ser på något. Passar på att surfa nu när vi står stilla en liten stund. Får försöka sova sen. Vill hem. Vill hem! HEM! Åh, Luleå. Imorgon kväll...

...Ett svalkande dopp från klipporna på Ungskär hade suttit fint.

Ö

Gud vad de alltid ska hålla på och skjuta här på ön... Pang pang pang bara. Och inte vet man vad de skjuter på heller. Inte på mig i alla fall, det får man väl vara glad för. (Apropå skjuta, nån annan som är lite konfunderad över denna mordvåg som svept in över landet? Människor blir ju dödade som flugor. Folk ser för mycket Morden i Midsomer (läste förresten också om en kvinna som blivit mördad i Midsomer-trakten på riktigt, inte så himla konstigt egentligen så mycket folk som bliv mördade överallt. Men ändå)).

...

Slår ihjäl tid genom att läsa Anna Karenina av Tolstoj, 900 sidor-eller-nåt fullproppade med förvirrande ryska namn-konstellationer (skulle behöva en Sara till att förklara) och en jädra massa karaktärer. Men den är trivsam, och inte ens jag som annars läser ut böcker i racerfart behöver oroa mig för att den ska ta slut innan jag hunnit döda så mycket tid som jag vill ha ihjäl.

Men

jag vill verkligen bara hem nu. Och samtidigt... Som på nålar igen, rastlös. Några roliga dagar hemma, sen rutiner, jobb och träigt tråk. Önskar att jag fick springa på teatern denna höst också. Hade känts meningsfullt. Får väl börja skriva poesi eller idka välgörenhet.

Förälskelser

Idag har jag fått stifta bekantskap med den där lilla skrutten till valp, hon heter Maggan och är fullkomligt bedårande. Jag är upp över öronen förälskad!

Hetta

Idag har jag paddlat havskajak. Bara en kortis, min kusin hade paddlat ut med sin kajak och jag testade den. Det var riktigt länge sen jag paddlade senast, men det var skitroligt.

Jag har bränt mig i ansiktet, för sjuttonde gången. Mina kinder är alldeles varma. Har också badat och sovit på klipporna idag. Längtar hem i alla fall. Ikväll lite Mordis, i min ensamhet...!

Onsdag

Idag har jag och några vänner från ön tagit båten ut till en liten holme för att bada. Det var helt fantastiskt fint, som vanligt. Det var lite kallt i vattnet, men när man väl var i var det hur härligt som helst. Bara simma omkring, dyka ner till botten, hoppa från klipporna... Sen när man väl kommer upp är fingrarna och tårna alldeles vita och alla leder känns sega för att man har blivit så kall. Då får man lägga sig på klipphällen och värma sig i solen. Det kunde varit värre.

Men jag längtar ändå hem till Luleå... Dyrt att åka hem bara. Mor och far betalar ingenting, eftersom jag skulle kunna åka bil med dem. Men nu smälter Ylva mitt hjärta och jag vill komma tidigare. Och så blir det nog.

Venedig

Vi lyckades hamna på ett riktigt bra tåg mellan Wien och Venedig, vi fick platser i en sittkupé och fick därmed både lite lugn och ro som vi verkligen behövde. I samma kupé som oss satt en skäggig och snäll gubbe som jag snabbt listade ut var lärare, eftersom han satt och rättade någon slags rapporter. Vi pratade inte så mycket, men när Maya tog på sig sin Luleå-tröja utbrast han "Oh, Luleå! :D", det visade sig att universitetet han jobbade på hade någon slags samarbete med Luleå Tekniska Universitet och att han hade varit där för länge sen. Det var roligt! Sen visade han oss att man kunde skjuta fram sätena så att de blev helt platta, man kunde göra hela kupén till en madrass, ungefär. Fantastiskt! Vi somnade snabbt, nöjda över denna fantastiska bekvämlighet.

Några timmar senare kom det in två tjejer i kupén och undrade om det var ledigt. De var två backpackers med ryggsäckarna och IR-korten och alltihop, och de var också från Sverige! De kom från Skellefteå och hade haft jobbigt med tågen hela natten, och vi var väldigt nöjda över att få dem i kupén istället för den hemske mannen som dök upp hos oss ett tag, la sig alldeles för nära Maya och plötsligt ett tag senare bara flög upp och försvann snabbare än blixten.

Så vi hade en fullkomligt godkänd natt på tåget, och när vi ankom till Venedig och intog vår torftiga frukost på trappan till centralen fick vi sällskap av ett huge Loli-meet! Det var jätteroligt, vi pratade i och för sig inte med dem (tyvärr!), men det var roligt att tjuvkika på dem. Sen lämnade vi in ryggsäckarna på ett förvaringsställe och gav oss ut för att upptäcka fantastiska Venedig.

Det var verkligen löjligt vackert i Venedig. Bara man lyckades undvika alla tjocka, myllrande lämmeltåg av turister på vissa gator så var det en helt annan stad där bakom. Helt tom på turister, lugn, tyst och bara härlig att gå runt i. I Wien var det jättevarmt, men här var det en perfekt sval temperatur. Så vi vandrade runt längs kanaler och över broar och in i trånga gränder, gick i häftiga små affärer som sålde karnevalsmasker och tittade på vackra gamla hus och små torg. Kanalerna var så vackra, de hade en jättehärlig blå färg. Tyvärr var de lite skräpiga på vissa ställen, inte kul alls. Och det var verkligen mycket trafik på kanalerna, på den största åkte det massor av båtar i olika storlekar, men på de mindre åkte det mest gondoler med turister. På ett ställe hade det blivit trafikstockning i kanalen, en lång rad av gondoler som fastnati kö. Det var väldigt roligt. Och överallt gick det dörrar rakt ut i vattnet från husen och det låg små båtar förtöjda vid dem.

Men en dag räckte för oss, bara för att se stan från utsidan. Så på kvällen åkte vi vidare till Florens.

Wien - Del 2: Hemma hos Petjo/Ändrade planer

Efter natten hos David gav vi oss av ut på staden utan något speciellt mål, bärandes på våra stora ryggsäckar. Vi hade ju blivit lovade av Petjo att få sova hos honom, men han var utanför stan hela dagen och skulle inte komma tillbaka förrän på kvällen. Det var inte hans egen lägenhet, utan hans föräldrars. Han hade bott på Irland ganska länge, så han hade ingen lägenhet i Wien.

Eftersom vi inte somnade förrän kanske halv fem kvällen innan och vaknade tidigt så hade vi inte riktigt nog med energi för att ge oss ut på några ambitiösa stadsvandringar. Vi gick och köpte bröd och melon och satte oss på första bästa gröna plätt, vilket råkade vara en "rondell" mellan några spårvagns-spår och en stor bilväg. Men det var ganska trevligt ändå, vi hade skugga och ryggsäckar att sitta på, och en stor melon att äta upp. Efter matpausen flyttade vi oss till nästa park, en lekpark utan några barn, där vi spenderade någon timme och slumrade lite under träden. Sen tröttnade vi på det också och ville uppsöka en toalett och ladda telefonerna, så vi sjönk till McDonald's-nivån igen.

Vi satte oss på övervåningen på ett ganska stort McDonald's, det var varmt men ganska tomt och vi kunde sneaka till oss ett eluttag till telefonerna. Där satt vi i alldeles för många timmar och kände oss opepp, eftersom Petjo visst aldrig tänkte ringa. Så vi drev runt ett tag, satt på en bänk i stan igen och ringde honom. "Jag kommer senare ikväll" sa han bara, "blurgh" tänkte vi och gick till stationen för att göra något. Sova eller resa vidare.

Men så ringde Petjo i alla fall någon timme senare och beskrev vilken tunnelbana vi skulle ta för att komma till hans föräldrars lägenhet. Deras lägenhet var stor och lyxig, och hans mamma och styvpappa vad jättegulliga. Vi satt inne i Petjos rum och pratade och lyssnade på musik, och då kom hans styvpappa in med en enorm korg med aprikoser från deras egen trädgård, jättegoda. Sen kom Petjos kompis Mario, ännu en laid-back kille med färgglada sneakers och trasiga jeans. Vi hade ju planerat att vi skulle gå på en bergstur, så Petjo tog fram lite kartor och visade vilken rutt han hade tänkt sig. Petjo ville absolut gå en tur där man slapp träffa andra människor, eftersom hela poängen med att gå i bergen är att få vara ifred. Men då var man tydligen tvungen att åka så långt, så det skulle få bli en vanlig tur ändå.

Efter lite luddigt planerande bestämde vi oss för att gå ut på en promenad till Museumskvarteret, en plats mellan typ fyra museer där det finns lite uteserveringar och en hel massa folk. Där satt vi och pratade ett tag, sen gick vi hem igen. Vi fick ta Petjos rum, jag och Sara sov i hans enorma säng som han förmodligen hade byggt själv. Petjo är ett såntdär ugnt geni som ritar, konstruerar och bygger möbler själv, smider smycken och blåser glas och allt man kan tänka sig. Han hade väl byggt allt i sitt rum själv, sängen, lamporna, en del glas, ringen han hade på sig osv.

På morgonen kände vi oss trötta och sega, och vädret var inget vidare heller. Det ösregnade och åskade, så vi bestämde oss tyvärr för att ställa in bergsturen. Vi funderade på att åka och campa utanför stan istället, men eftersom vädret surade så sket vi i det också. Så till sist lagade Petjo jättegod pasta (han har såklart varit kock också) och sen gick vi på moderna museet med honom och Mario.

Sen skulle vi åka vidare. Vi gick till tågstationen i väldigt god tid, satte oss på ett tråkigt pastahak i tunnelbanan och spanade på folk. Vi fick väldigt rolig underhållning av tre glada killar med dreads från WWF som försökte ragga folk genom att dansa fram till dem, springa efter dem och omringa dem. De var väldigt glada och ihärdiga, men de fick inte mycket uppmärksamhet. Det hände en till rolig sak när vi satt och åt, en kille (med en tatuering på näsan!) brevid oss hörde en mobiltelefon ringa på det tomma bordet brevid honom. Den låg ensam och kvarglömd under en meny, så han svarade i den. Jag lyckades med mina eminenta kunskaper i det tyska språket förstå att han förklarade att han hade hittat telefonen, var han satt och hur han såg ut. Efter en stund kom en lättad man och hämtade den och köpte en cola åt killen. Det var fint.

Sen skulle vi gå till tåget, och då blev vi stoppade av WWF-killarna. Vi sa att vi gärna pratade, men på engelska, och det var de inte så inne på. Så en av dem gjorde surläppen (Tokis!) för att vi inte kunde tyska. Stackars WWF-killar. Jag undrar vad det handlade om.

Helgen i Wien hade varit så himla rolig, det kändes lite trist att åka. Jag önskar att bergsturen eller campingen hade blivit av, det hade varit superkul. Men det kliade i resnerverna, och dessutom hade vi inget gratis ställe att bo på längre. Och då kändes det inte lika värt. Så vi åkte till Venedig!

Paus

Ännu ett inlägg innan jag fortsätter Berättelsen Om Wien, om hur mina dagar ser ut för närvarande. Ingenstans blir jag så avslappnad som här ute, mina dagar består bokstavligt talat bara av att läsa, äta och sova. Hemskt nog blev jag ändå stressad direkt när jag kom hem från luffen, verkligheten väntade tålmodigt på mig med pengaproblem och vanlig vardagsångest. Därför försöker jag bara slappna av så mycket som möjligt och inte lägga mig i vardagslivet så mycket, utan bara ligga i koma på altanen och pressa (jag har blivit töntigt brun, jag som absolut inte ville bli solbränd för några år sen. Men jag passar jäkligt bra i solbränna, ska ni veta!).

Jag klampar omkring i träskor med saltvatten i håret och sågar reglar eller gjuter ner elledningar i marken till friggeboden, plockar hallon, läser böcker och tittar på havet. Om några veckor står jag och slätar ut kjolen, fluffar upp håret, sotar ögonen och cyklar till skolan. Jag blir väldigt inspirerad för hösten i alla fall.