Hej hopp. Idag har jag och Sara tagit en hemmadag, vi var lite gojsiga efter igår och ville vila ut. Vad som händer ikväll får vi däremot se, personligen känns det som att jag skulle kunna sjunga karaoke varenda dag i resten av mitt liv, ehe. Eller gå på izakaya. Apropå izakaya så kanske jag ska beskriva lite mer hur det var på den vi var på! Jag minns inte vad den heter, men den ligger som sagt på nionde våningen i ett hus mitt i Shinjuku. Det var stilrent och elegant inrett, med låg musik och dämpad belysning och man satt i olika avskiljda bås. Jättemysigt. Grejen med en izakaya är väl typ dricka med tilltugg, och det fanns hur mycket som helst att välja på. Vi åt bland annat sashimi, potatiskakor, friterad camembert och mozarella, ceasarsallad, yakisoba och räkchips och till det drack jag en banana choco milk. Att varva sashimi och camembert med en söt och gräddig banana choco milk var liiite knäppt, men väldigt gott ändå. När man ville beställa så tryckte man på en liten knapp, och genast kom en flink servitör susande och satte sig på huk vid bordet för att ta ens beställning. Sen matade de på med käk, hur fint som helst. Då och då kilade de förbi med varma handdukar eller annat praktiskt. Ah, jag älskar det. Mysigast någonsin.
Det finns så mycket spännande att berätta om detta konstiga lilla land. Bara att gå och handla är värsta upplevelsen, till och med på de allra minsta små butikerna säljer de alla möjliga sorters konstiga torkade havsodjur och alger. Och tusen sorters kakor och bakelser. Tunnelbanan är det mest fantastiska jag har upplevt, någon enklare har jag aldrig sett. Allt står och sägs på engelska, det är jättelätt att hitta när man ska byta mellan två linjer och de är aldrig, aldrig försenade. Det finns skyltar för allt överallt, vart man än ska eller vad man ska göra. En grej som jag blir knäpp av däremot är game centers. HJÄLP. Bara man går förbi ett på gatan får man typ ont i öronen av allt skrik och skrän, så jag förstår inte hur någon kan vistas där inne. De två gånger vi har tagit purikura har vi gått på Taito Stadium i Shinjuku, ett game center med typ 5-6 våningar. En hel våning är dedikerad till purikuran, oändliga mängder maskiner som står och spelar sin sliskiga popmusik och lockar med de snuttegulligaste pastell-dekorationerna man kan tänka sig. Runt maskinerna springer horder av tjejer i tonåren, sminkade upp till tänderna med lösögonfransar, lösnaglar, bling och tjafs. Purikura är serious business, tydligen. Jag kände mig som en lufsig, hemlös byracka bland alla små, pipande, översminkade japanskor. Men roligt är det hur som helst. Helt knarkat förstås.
Och apropå japanskor. Stilen som gäller bland tjejer här är ganska tydlig, det ska vara tjejigt, mycket pasteller, blommiga långklänningar och sånt. Jag har knappt sett en enda tjej med någorlunda unisex stil. Och generellt, eller så vitt vi har sett, så är de hemskt dåliga på att gå i högklackat. Vad detta beror på vet jag inte. Dessutom berättade Ylva att så gott som alla japanska tjejer rakar sina armar och kinder. Kinder! Gud, att de orkar hålla på. Jag blir trött av bara tanken, det är ju så fruktansvärt onödigt. Men om de inte har nåt bättre för sig så.
Japaner, japaner, japaner...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar