Nu har vi varit här i två veckor. Det känns som att det har gått hur fort som helst, men när man tänker på vår första kväll på baren i Mitaka så känns det som en livstid sen. Och nu förstår jag inte alls hur vi ska kunna åka härifrån. Den här stan has grown on me, wowhohoho. Jag trivs så himla bra här, jag mår så himla bra här. Jag är lugn, glad, full av energi och självförtroende och vill bara gå runt på gatorna i Shinjuku för alltid i sällskap med vänner och trevliga människor.
Idag delade vi upp oss, jag och Sara, hon åkte till Asakusa och köpte fina saker medan jag åkte till Shibuya och köpte tyg. Jag gillar verkligen Shibuya, har ju bara varit där två korta gånger, men det är så fint och så mycket folk. Jag fick värsta lyckoruset av att gå där ensam i Shibuya crossing och trivas. Efter att ha inhandlat mitt tyg hos en gullig liten gubbe så åkte jag "hem" till Shin-Nakano igen, men Sara med nyckeln hade inte hunnit hem ännu så jag fick sitta utanför och vänta. Det regnade, så jag orkade inte åka nån annanstans, men jag satt under tak och hade det riktigt trevligt faktiskt. Jag satt och skrev i min lilla resedagbok och tänkte på livet, så det gick verkligen ingen nöd på mig. Jag saknar mina vovvar och min familj en del, och längtar efter att få ge dem alla roliga presenter och berätta mer om våra veckor, men samtidigt vill jag ju aldrig åka hem. Men än är det ca en vecka kvar, så jag ska inte tänka så mycket på det. Ikväll ska vi äta shabu-shabu, typ japansk fondue, det kommer bli underbart gott tror jag. Senare ska vi på ghetto-izakayan i Takadano-baba och dricka Koko Dokos och ha det trevligt.
Ah, just det, tänkte ju skriva lite mer om igår. Glömde skriva att vi gick på en djuraffär och kikade, där de hade typ alla djur i hela världen. Först tyckte vi att det var gulligt, men sen tyckte vi så synd om stackarna. Ensamma valpar i burar (som såg jätteglada ut, men ändå), varma jättekaniner, havssköldpaddor i blå baljor, två galna apor i alldeles för små burar, en gigantisk uggla utan möjlighet att göra något annat än att sitta och stirra. Dessutom hade de en liten sengångare som sov i sitt hus, och en massa annat förstås. Gulligt men sorgligt. Vi ville adoptera dem allihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar